den kom i år igen. Först med en värmebölja i maj, som sig bör, och därefter med kyla och regn in i juni.

ett tag trodde jag aatt jag hade ett starkt psyke. Ett pannben utan dess like.

Md tiden har jag fått lära mig att så inte är fallet. Och när du faller så hårt att allt ifrågasätts och du fortfarande inte förstår. Ja då inser du att du är rätt så skör.

Jag känner inte igen mig själv efter denna pärs… Jag har nolltolerans för lögner, att inte hålla vad du lovar eller att bete dig illa. Jag säger rakt och tydligt ( ej otrevligt) vad jag känner och behöver vilket jag trodde var något bra. Men har fått lära mig bittert att rakt och tydligt inte gillas. Just för att det är rakt och tydligt, inte inlindat och gullepluttigt. Att tydlighet ses som att man snarare är otrevlig. Jag hittar liksom inte mitt hemma. mitt egna där jag kommer att passa in. Det är svårt.

så mitt en gång så starka psyke. jag vet inte om det ens fanns, eller bara var något jag inbillade mig. En illusion.

om inte om vore…

mitt livs tema

ör nitton år sedan låg jag i en säng på sjukhuset. Två dagar in i en igångsättning som inte verkade vilja fungera. Vi väntade på dig. Dig som vi visste skulle komma för eller senare. Imorgon klockan 12.59 är det 19 år sedan som du gjorde din ankomst och förgyllde vår tillvaro.

hela nitton år. Du är vuxen nu. om ett par dagar Såå skall vi tillsammans åka till London. Bara du o jag. Vi skulle går på the Harry Potter experience men tydligen var vi ör sent ute ör biljetterna är slut. Typiskt din mamma att vara ute i sista minuten. det finns inte ord att beskriva hur stolt jag är över dig. Nutton år gammal och på väg mot studenten och vuxenlivet. Snäll och kärleksfull Kommer med kramar när som helst en möter dig. Förra året tog du körkort. Nu undrar du på vart du vill läsa på högskolan, troligtvis Skövde. Du fick mönstra men bedömdes har för dålig kondition, lite sur var du allt till att börja med men nu verkar det inte röra dig i ryggen. Du har jobbat lite som ledsagare, jobbat ett par veckor på härdcervice och funderar på om lagerarbete kan vara det rätta ör dig i sommar.

jag inser att det närmar sig den dagen då du är flygfärdigt och skall ut ur boet. det är dock ingenting jag längtar efter. Åren har gått Så fort så ort. Allt för fort för min del. för nitton år sederna vid denna tiden kom du och gjorde mig till tvåbarnsmamma, livet blev bättre. med en familj. du gjorde oss till något mera.

grattis i morgon på din 19 års dag.

En liten bit av lust känner jag nog ändå ganska så ofta numera, den kan komma väldigt plötsligt och som idag då längre jag en lust till att plötsligt måla. Nu eller nyss. Jag börjar lite sakteliga med att plocka fram en duk och så ska jag bara, vänder mig om och tittar på något annat och så faller lusten bort direkt. Jag orkar liksom inte ta mig för att göra saker. blir lätt sittande vid datorn.

En väldigt konstig upplevelse som alltid varit något av en Alfons Åberg, en “jagskabara” som varit lite överallt och alltid. Haft många projekt igång samtidigt.

det gör ont att inte riktigt vara den jag varit. den jag vill vara.

kallt och fullt av snö. Det har varit tuft väder i flera dagar. snö. blåst, halka och grått. I går var det besvärligt att ta sig till och från jobbet, idag var det bättre. Vissa dagar är man inte alls lika sugen på att pendla till jobb. Sträckan mellan Halmstad och Ängelholm är inte lång men den blir längre när väglaget suger. Full fart på jobbet. Många fina patientmöten, allt från inskrivningar till efterkontroller. Att få gosa med och beundra en nyfödd och hylla och stärka kvinnor där de är i livet är det jag brinner för. Jag lämnar allt i händerna på ödet att se vart jag skall hamna. Jag har lärt mig mycket de sista åren om hur jag inte vill vara. jag är envis på den fronten. Kommer inte att ge mig fören jag har den mottagningen som jag vill jobba på.

Synd bara att det skall skava så mycket på vägen.

den tiden på året igen då det är dax tt reflektera över det som hänt och det som varit. Bra som dåligt. När jag gjorde det samma för ett år sedan så var egentligen det enda som jag ville säga att jag inte ville säga någonting om 2022. jag är inte säker på att 2023 är bättre. Med ett. nytt jobb började jag året. Det har varit höjder och djupa dalar verkligen, i visa avseende drömjobbet och i andra total kaos. Extra jobb som jag älskade som behövde mig men sedan inte behövde mig för att åter behöva mig och sedan inte igen. Helt super trist. från oktober har jag bara jobbat på fasat jobbet och sedan oktober har jag letat efter alternativ.

Ett känsloliv som är lite likgiltigt, ett äktenskap som är superstabilt och tre barn som både fungerar bra och mår dåligt ibland. Livet. jag önskar mig mer ro i själen 2024. Lägger en beställning på det.

idag är det sjutton år sedan den är dagen. Dagen innan du föddes. Vid den här tiden hade jag ingen aning om att mötet med dig var så nära. Jag minns hur vi gick och matade ankorna nere vid slottsmöllan och hur du fortfarande var där inne i magen. Jag, klädd i röda mjukisbyxor ( inte så mycket annat som passade) och en vit fleecejacka. Mörkt hår i hästsvans. Du där inne. Dina syskon. Adrian i vagnen och Samuel springandes bredvid. Kylan ute. Det var fina tider. Fördelen med att vänta ett tredje efterlängtat och älskat barn är att en vet i sitt hjärta att det kommer när det kommer och när det väl kommer är lyckan total. Det fanns ingen stress. Bara förväntan. Sammandragningarna startade lite försiktigt på kvällen men det var inte mycket mer än så. Jag kunde lägga mig och sova. Senare på natten kom de igång mer ordentligt och sedan gick det snabbt. Klockan 05.21 på morgonen den 6 november kom du med raketfart. Jag minns att jag skrattade högt åt barnmorskan. Äntligen var du här.

Nu har du funnits här i 17 år. Älskade barn. 17 år. Det är en hel livstid när en är tonåring. Det finns knappt någonting därbakom tonåren. Ibland säger du att du känner dig gammal. Då ler jag och känner igen mig. Sista året har inte varit helt snällt mot dig. Måendet har gått upp och ned och bara att klara av att gå till skolan har tagit det mesta av din energi. Att KLARA skolan är däremot inga problem. Du klarar av det mesta du önskar med bravur. Förutom Spanskan då, den är ett elände ;-), men ändå har du gett dig sjutton på att klara den. Du spenderar en del av in fritid med att spela gitarr en gång i veckan som du gjort nu sedan 4e klass. du är fadder för konfirmanderna och åker med dem på resor och läger. Du går i kyrkan och funderar mycket på livet. Älskade barn. DU är allt, precis allt, just bara för att du är den du är. fantastisk. Inkännande, eftertänksam och snäll. Snäll är underskattat. Snäll är viktigt.

Du målar tavlor, går i terapi, lyssnar på och läser böcker och hänger med vänner. Ibland mer ibland mindre. Precis som det skall vara när man är nästan 17 år. Ibland har en koll på allt, ibland på inget. Jag önskar dig allt i världen, all du önskar att se och uppleva, och mest kanske jag önskar att världen just nu vore en bättre plats för dig/oss att leva på. Det är inte lätt alltid att veta vad en vill eller vart en ska. Det är en del av resan. Men ibland väldigt svårt att komma ihåg.

Jag älskar dig oändligt min fantastiska inte så illa tjej. Som är det bästa jag vet av allt som finns i världen. En stilla promenad med dig idag till kyrkogården på alla helgona, att kunna gå bredvid i både tanke, samt och tysthet. Ditt sällskap tröttnar jag aldrig på.

andra året på gymnasiet. Natur är tufft men du hade inte velat ha det på något annat sätt. Du vill utmanas och fundera, filosofera och lösa. Jag är så oerhört imponerad av din vill och dina kunskaper. Du vet vad du vill samtidigt som du inte vet, precis som det skall vara. ingen jag känner har tagit sin livs beslut eller val vid 16. Inte många vet vad de vill bli heller. Låt det komma av sig själv älskade barn. Det löser sig skall du se. Tills dess och alla dagar som kommer så älskar jag dig helt oändligt ovillkorligt och för alltid.

Din mamma

ens i sig själv. varken till det inre eller det yttre. att kroppen förändras kan jag förstå och nästan acceptera efter allt vad den har varit med om, både om man tänker de senaste åren men även att den faktiskt har varit med under närmare 48 års tid nu. Pärsen som jag var med om förra året med fysisk sjukdom och kränkande särbehandling på arbete gör inget underverk för varken kropp eller själ.

Att sedan inte känna igen den jag ser i spegeln, fundera på vem hon är, vad hon vill och vart hon är på väg. De säger att de största kriserna ger oss vår rätta väg i livet, för med sig de bästa förändringarna för att växa och frodas. Kanske det är så. kanske jag om fem år kan titta i backspegeln och se det. Men nu vet jag inte. tills dess jobbar jag vidare med att acceptera den jag har blivit och där jag har hamnat. Livet ger och livet tar. jag får kärlek och fina ord på ena arbetsplatsen, behövs inte alls längre på den andra. Tvära kast som både ger glädjeskutt och sorg i hjärtat. Speciellt när en inte riktigt förstår. Kanske en dag. Kanske en dag.

ibland är det svårare än annars att hitta meningen i de däringa dagarna. Att fånga dagen – hur gör en det när en inte ens vet vad som är viktigt längre. Tröttheten lägger sig som en känslomässigt ybertung filt över allting. Orken som finns fysiskt matchs inte av sinnet och den känslomässiga energin.

Jag får glimtar av vad jag vill och sedan försvinner dem i ett enda töcken av “orka.” I känslan av att det inte är någon som helst mening med någonting. Att ingenting är roligt. Allt allt inom mig är dött.

Jag undrar hur det kändes att vara glada eller upprymd över någonting för det känns som om det är ene känsla som jag har glömt. Livet fortsätter och jag med det. Trots nedstämdhet och ibland lite uppgivenhet så gör jag det jag vet att jag brukar gilla och hoppas på att det en dag skall komma en liknande känsla av driv och glädje som jag vet att jag har haft. Jag måste iallafall försöka.

det är länge sedan jag hade någon större lust att skriva. Inte för att ordn inte finns. De finns och de frodas inom mig. Men för att orken att bara Ata mig igenom en dag ibland inte finns. Att bara vara kana var fullt tillräckligt i det sammanhanget. Orden snurrar runt inom mig istället. tankar och funderingar. Kanske har bloggandet lite spelat ut sin roll. Det som förr var viktigt att sätta ord på pränt och genom det skapa ett minne för framtiden är inte längre lika viktigt. Jag har inte längre samma behov v att spara på orden. Tror inte riktigt att dee behövs sparas på samma sätt som jag tidigare trott. De får finnas kvar tillsvidare och jag tänker att kärleken till orden förhoppningsvis kommer tillbaka.

För övrigt så lever jag mycket för att arbeta just nu. Har en tjänst som barnmorska och trivs med mötet med kvinnor och par. Får lite utlopp för min kreativitet. Sedna hem och umgås lite och ifall jag harr tur ha tillräckligt med energi till att göra något hemma. Dock väldigt begränsat. Men jg har hopp om att det blir bättre. en dag.