Idag var det åter igen besök hos tandläkaren men lillebror. Besök som för mig är förknippade med total ångest numera precis som förr. Även om anledningen till ångesten numera inte ät min egen tandläkarskräck utan den ångesten jag får av att min son har hål i sina tänder och hur vi än sköter dem så verkar ingenting hjälpa. Sista åren har han haft massa hål i sina mjölktänder till skillnad från sina syskon och det ger mig en sådan ångest och stora skuldkänslor för att jag inte lyckas ta hand om mitt barns tänder. Idag var det inte lagning utan profylaktiskt med lackning. Och idag möttes min ångest av nått positivt. Vilken fin munhygien ni har sa hon. Och jag ville gråta. Gråta för att jag mindes gårdagens bråk och tårar vid tandborstningen. Hur Adde grät för att jag borstade för hårt, för långt in, för länge, för mycket. Hur jag grät för att han skrek mitt öra och spottade utanför vasken. Och hur vi grät tillsammans när jag trött och ledsen och frustrerad gapade att jag bara ville att han skulle ha bra tänder, bättre än mig, och att jag ville göra allt för att det skulle bli bra. Hur jag frågade varför han grät och hur min fantastiske sjuåring svarar att han gråter för art han är så glad att hans mamma vill hjälpa honom få bra tänder.

Det finns fortfarande två tänder kvar att laga. Men det känns inte riktigt lika jobbigt nu. När hon – tandsköterskan sa den där förlösande kommentaren.

Ha inte dåligt samvete sa hon. Det kommer att bli bra. Jag har sett det så många gånger förr. När han blir av med mjölktänderna vänder det. Anklaga dig inte mer.

Och jag gick tusen gånger lättare där i från.