Egentligen är jag en rätt lat person. Ligger kvar i sängen på morgonen så länge som jag bara någonsin kan och rusar sedan upp, sliter på mig kläderna, väcker barnen, stressar och tycker vi borde dra bums. Fast jag vet att varken jag eller barn mår bra av det där. Så de sista dagarna har jag försökt gå upp när jag vaknat av att maken gått till jobbet strax innan sex. Det som annars är den tiden som man är hyfsat pigg men tänker att “jorå bara en halvtimme till sen skall jag hoppa ur sängen som en gazell” men istället somnar om och är ett fullständigt vrak när klockan ringer om igen 20 minuter senare. ( jag är en snooozare).

Det positiva är ändå att få en liten stund för sig själv så här på morgonen innan det är dax att väcka alla barnen och dra iväg även om tiden går fort och man alltid skulle behövt en stund till. Ute är det kolsvart. Undrar om jag kan få igång cykelbelysningen idag så att det fungerar bra att cykla. Storegrabben har innebandy träning idag så jag måste komma hem i tid. För att lösa ännu en bit av det fantastiska vardagspuzzlet.