Godmorgon! Eller inte. Det är det som är frågan. Iallafall idag.

Jag hade fått ställa in min föräldragrupp pga att det var för få anmälda ( inte mig emot som ofta har mycket grupper och känner mig lite “mätt” på det), istället för att bara ta emot patienter så fick det bli välbehövlig admintid, vara behjälplig i telefonen och att faktiskt unna sig en liten ( om än mycket mycket liten) sovmorgon och avstressad morgon tillsammans med älsta sonen. Eller nått.

Vi har länge samtalat sonen och jag om att vi en dag borde cykla in tillsammans så att han kan lära sig att hitta vägen bra och att det faktiskt skulle vara trevligt att ha en morgon ihop. Han har tjatat på mig att jag borde ta lite flex en morgon och cykla tillsammans med honom vilket jag gjorde. Sagt och gjort. Sonen börjar skolan 8.20 och jag behövde inte vara på jobbet fören halv nio. När klockan var halv åtta kändes det rätt lagom att ge sig av med tanke på att det i vanliga fall tar mig max ca femton minuter att cykla hemifrån och in till stan. Jag jobbar mitt i staden och landar med cykeln precis på stora torg och sonen har en liten bit till vidare för att komma till sin skola. Nåväl, vi cyklar i vad jag tror då, mycket god tid.

Men efter en dryg tredjedel av vägen och mycket frustration från min sida över att min 11åring cyklar så attans sakta och mycket muttrande för mig själv i huvudet om allt för många timmar vid datorn och för få timmar ute och leka, så frågar jag varför det går så sakta och då kryper det fram att han inte har nån luft i bakdäcket- typ – alls. Ehh  jag fattar, det går inte så himla bra att cykla då. Vi säger att vi skall stanna på torget utanför mitt jobb och pumpa cykeln där. Tiden kryper fram, jag cyklar det långsammaste jag bara kan i tvåans växel och ändå måste jag stanna för att han skall hinna ikapp.

Väl framme på torget så går inte däck jä—n att pumpa överhuvudtaget. Ok. punka på riktigt alltså. Skickar sonen med bussen och skall låsa fast cykeln i stället när nästa härliga överaskning kommer. Ingen nyckel. Bara lås. Och längre bort ser jag sonen hoppa på fel buss till skolan.  En som inte alls går åt rätt håll och nu är det bara minuter kvar tills det ringer in. Frustrerad tar jag hans cykel under armen och går. Ser bara ett alternativ och det är att ta med cykeln upp och ställa den i omklädningsrummet på jobbet.

Försöka att lita till sonens klokhet och förmåga att faktiskt lösa problem själv. Han kan sådant. Min stora fina grabb och jag måste nånstans släppa taget. Kommer han sent så löser det sig iallafall. och den där cykeln får jag lämna in på cykelverkstad. Det går det med.

Varm, flåsande och eftersvettandes släntrar jag in på jobbet och ramlar ned i min gnällande kontorsstol.

Det var min avstressande och lugna morgon det. Hur var din?