fastnade framför årets bröstcancer gala  Inslaget om Linda, åter igen i tårar som blandas med tankar och känslor. Min fina vän Pernilla gick inte bort pga bröstcancer utan tjocktarms cancer som helt plötsligt inte betedde sig som man förväntar sig. Inte för en kvinna som fortfarande är ung och stark. Bara 36 år gammal fick hon diagnosen och gick bort innan hon fick fylla 37.  Fortfarande gör det förbannat ont.

För inte så länge sedan så såg jag huset du bodde i när vi lärde känna varandra, det var till salu. Min första tanke var att jag måste berätta för dig att det var till salu. Sen slog det mig hårt på käften att du inte fanns längre och jag grät som ett barn. I det huset drack vi the, åt glass uppkrupet i soffan och pratade om livet. I det huset blev vi systrar för livet. I det huset sov vi i samma säng och skrämde slag på varandra när vi började prata om livet och döden och alla spöken som vi helt plötsligt hörde uppe i torn rummet.  Jag minns fortfarande exakt hur det såg ut där inne. Varför du lämnade Halmstad för att flytta tillbaka till Göteborg kommer jag inte ens ihåg. Det är hemskt att man varit så nära någon och så blir minnet så selektivt. Där och då drömde vi om en stuga på Gotland. Dit skulle vi åka för att samla kraft och bara vara. Men först hade vi hela livet framför oss.

Men så blev det inte. En av de sista gångerna som vi träffades var när min son var liten. Rent fysiskt då alltså. Jag var med lilla sonen hemma hos dig då du bodde fortfarande hos dina föräldrar.  Blotta minnet av det gör så förbannat ont. Kanske för att jag saknar dig så förbannat men också för att det som jag minns är de dära oväsentliga sakerna. jag minns saker du berättade om jobbet, vissa meningar har etsat sig fast. Jag minns oviktiga saker som att du inte riktigt tålde laktos och fick medicinera varje gång vi skulle äta glass  en riktig tjejjkväll, jag minns tomatsoppan du lagade och frös in till din dåvarande sambo och vilken sorts bänkdiskmaskin ni hade på diskbänken, men allt det dära viktiga det minns jag inte. Och det gör mig så förbannad. Jag minns inte så mycket av vad som var du, vad du drömde om, förutom att du ville bli barnläkare, jag minns inte vad du tänkte när det inte blev så och jag minns inte vem du älskade mest av allt.  Det gör förbannat ont i mig. Hur kan det vara så orättvist att inte minnas det som är viktigt utan bara vardagstrams?

Vackraste Pernilla med de snällaste ögonen i världen. Som såg likadan ut som 17åring som när hon var 35. Ambitiös, omsorgsfull, snäll och full av kärlek. jag önskar att jag fått mer tid med dig. Att jag fått dela lite av den 35åriga Pernillas vardag och inte bara vara kvar i minnet av den 17åriga. jag önskar jag fått dela din sjukdom med dig och vara ett stöd eller bara den som skickade fåniga sms för att få dig att tänka på annat. Framför allt så saknar jag dig så förbannat.