om du var här så skulle jag bädda ned dig i min soffa som vi gjort så många gånger förut. Antagligen skulle jag köra iväg man och barn nån helt annan stans då jag vet att det dära med barn inte var din grejj och skulle du komma hit så skulle det vara för min skull och inte för att träffa barn och familj. Redan som 16 åring så pratade du om att du inte var intresserad av att bilda familj, jag vet inte om det var det där att du nånstans helt omedvetet visste att du skulle lämna livet allt för tidigt eller om du kanske ändrade inställning nånstans längre fram i livet när vi inte längre hade samma täta kontakt som förr. Mig gjorde det inte så mycket, jag visste att vi tänkte olika, jag visste också att jag ville ha barn och att vi skulle ha varandra nära oavsett familj, barn eller vad som skulle hända i livet.
jag skulle koka den största kanna med the som bara kunde rymmas på bordet och tända vartenda ljus jag kunde hitta för stämningens skull. Vi skulle krypa upp i varsin ände av soffan och bara vara. Jag skulle fråga dig om hur livet blivit det som det blivit och vad dina drömmar var nu och jag skulle berätta för dig om mina.
Förmodligen skulle vi sitta uppe hela natten och jag är övertygad om att det skulle kännas precis som när vi var 17 år för jag tror inte jag är en dag äldre än så i sinnet. Vi skulle fastna i gamla minnen och spinna vidare på nya drömmar.
Och efter allt det där så skulle jag berätta för dig vilken fantastisk kvinna du är. Hur mycket du betyder och har betytt för mig under 20 år. Att jag alltid kommer att finnas där för dig när helst det behövs.
Men du är inte här. Jag lämnade dig med två korta meningar en solig sensommar dag i augusti på en kyrkogård utanför Allingsås. Nått av det värsta och ledsammaste jag någonsin gjort. Jag lämnade dig med orden: “Allra käraste syster. Detta är inte ett hejdå, det är ett vi ses igen”.
Jag skriker helt ljudlöst rakt ut, tårarna bränner i ögonen och hoppas nånstans i mitt hjärta att allt det där jag ville säga till dig är någonting som du redan vet.