Sista veckan har jag varit låg av olika anledningar. När jag blir låg så påverkar det mig på alla sätt och vis både fysiskt och psykiskt. Orken är helt bortblåst, lusten försvinner medan tankarna vandrar. Jag som egentligen är en väldigt energisk person ( jag pendlar mellan lat och manisk) blir väldigt deppig av att inte orka ta mig för det som jag egentligen vill. Kanske är det “duktig flicka syndromet” som kickar in för kvällstid kommer missnöjet som ett stort grått åskmoln in på min himmel. Som en tjock tung  blöt filt som lägger sig över mig, trycker ned mig och får mig att känna känslan av otillräcklighet. Som om ingenting jag gör är “good enough”

Numera vågar jag låta mig känna känslan utan att tro att det skall få mig att gå under. Precis som om man måste känna det jobbiga och ångestladdade fullt ut för att kunna klättra upp igen till ljuset. Samtidigt som jag måste jobba vidare på att tillåta mig att tro att alla dessa känslor och tankar kommer att gå över . Att om jag tillåter dem att vara och vågar känna dem fullt ut så kan de sedan inte hindra mig längre. Jag skäms inte längre för att jag inte mår toppen och fantastiskt hela tiden. Livet går upp och ned och det gäller att bar följa med i svängarna, jag tänker inte spendera tonvis med energi för att dölja det som är jag eller i alla fall en del av mig. Vemodet, nedstämdheten, oron och prestationsångesten. Detta betyder inte att jag är stolt över dessa sidor utan snarare att jag accepterar dem och försöker att fortsätta jobba med dem.

För att leva fullt ut så måste man känna. Våga känna allt, även det som inte är roligt, trevligt eller fantastiskt hela tiden.