Varför släpper du inte taget om mig. Jag är ju en cool morsa. Inte en sådan där som hela tiden tjatar och oroar sig. Ändå sitter de där, fast, hårt som attans. Som vassa klor klängandes fast i mig och drar mig nedåt. Aldrig hade jag trott att det var denna sortens hönsmamma jag skulle bli och jag vill inte alls. Jag vill släppa taget. Inte sätta hjärnan i katastroftänk och oroa mig för allt och mer där till.

Sonen åker buss till en kompis på andra sidan stan.  Jag dör innombords av oro. Ser alla tänkbara scenario. Vägrar låta mig uppfyllas av de bilder och tankar, försöker tänka på annat. Liten son och dotter lämnas på disco för första gången. Ångesten river mig. Om det händer nått – vet de vad de skall göra då?

Logiken får tala. Det är klart det går bra. Men värken i magen och fladdret i hjärtat är kvar långt efter jag kommit hem. Tänk om om om. tänk om.

Ibland tänker jag att jag inte borde våga älska dem så mycket och så innerligt som jag gör eftersom den förbannade oron förtär mig. Men hur skulle man kunna låta bli?  inte en chans.

Oron hittar ständigt nya uttryck. Nya ansikten, nya vägar. Den bryter ny mark och försöker hindra mig från att njuta av vardagen och nuet. Jag vägrar.

jag vill vara här och nu.