Idag har jag inte träffat mina barn på hela dagen. Det gör ont. Store grabben såg jag visserligen en kort sväng i morse när jag väckte honom, ordnade med frukost och körde honom till skolbussen innan jag begav mig iväg för att hämta ut hyrbilen innan jobbet. Men småttingarna sov när jag gick upp och de sov nu när jag kom hem. Nyss var jag inne hos den, pussade varma trinda kinder och insöp deras sovande doft. Älskade ungar. hela dagen har gått åt till först föräldragrupp på vanligt vis, sedan en uppstart av tvilling föräldragrupp. En patient på lunchen för att sedan kasta mig i hyrbilen och styra kosan mot Göteborg och tvilling utbildning med svenska tvilling klubben i inspirations syfte. Först strax efter halv åtta avslutades den och jag gav mig hemåt. Jag bytte bil i stan och var hemma först när klockan var över tio, hjälpte store gossen med att sätta förband på sitt nageltrång och vips hopp i säng.

Jag gillar det inte. Hur kan man vilja vara iväg så här.? Jag vill vara mer del av ungarnas dag. Vill träffa dem i vaket tillstånd och höra hur deras dag har varit. Hur skall man kunna förlika sig. Vad ska man dra ned på? Det man älskar att göra och är bra på eller sin familj? Barnen går först men är det alltid så enkelt? Jag vet bara att jag vill sluta tidigt imorgon för att krama dem
Massor!