Jag drömde om Pernilla inatt. Precis innan jag vaknade sista gången för att det var dax att gå upp. Jag drömde att vi satt tillsammans vid ett bord.

När jag frågade om det verkligen var hon så log hon bara mot mig. Det där gåtfulla busiga leendet som bara hon har. Hon var sig väldigt lik, klädd i kläder likt jag mindes. Ett par mörka jeans, vit skjorta och en brun längre kofta med knyte runt midjan. Håret ljust i axellängd och med lugg. men ack så blek.

Jag höll henne i handen där vi satt bredvid varandra. Om jag blundar kan jag fortfarande känna den så sval mot min. Varför minns jag att jag sa. Inget svar. Sen insåg jag att jag måste gå, att det var en dröm och jag nu måste vakna men jag ville inte lämna dig. Jag ville stanna kvar och hålla fast vid din hand.

“gå sa hon, jag lämnar dig aldrig”

Ändå var det så förbannat tomt och tyst när jag vaknade.

Fan.