Idag körde jag förbi området där morfars lilla älskade radhus låg. Åren går fort och det är nu flera år sedan han gick bort ifrån oss. Ändå är saknaden lika påtaglig och stark fortfarande vilket innebär en viss hjärtklappning när vi närmar oss infarten till den parkering som vi som vi stått på så många många gånger tidigare. Jag tänker på den sista gången jag var i det lilla huset. Nummer 131. Huset med mosaikfönster i köket. Grind framför den lilla trädgården som byggdes redan på mormors tid för att hon alltid drömt om att ha en grind att ta farväl vid. jag tänker på en gång för länge sedan när Samuel var liten och jag som jag brukade göra gick upp i extra rummet för att titta på gamla fotografier funderade över hur det skulle vara den dagen morfar var borta. Blotta tanken fyllde mig med en kraftig ångest som gick som en chockvåg genom kroppen. När jag sedan tänker på sista gången jag besökte huset innan det skulle tömmas och säljas så flyter stunderna ihop. De känns så nära i tid helt plötsligt, som om de inte går att skilja från varandra.

Den där sista gången grät jag så mycket att tårarna tillslut sved på kinderna. gick runt med min kamera för att fånga alla de käraste tingen på bild, alla saker som alltid funnits på samma ställe. La handen mot strukturtapeten för att minnas hur den kändes under mina fingrar. Andades in doften av mormors vinterkappor i klädkammaren där de hängt orörda i 20 talet år. La mig på sängen för att titta ut genom samma fönster som morfar gjort de sista 33 åren. Samma tak, samma väggar.

I detta huset har jag växt upp. Det var en lika stor och viktig del av min barndom som det hus jag bodde i och jag minns vartenda del av det med en intensiv klarhet. När min mormor och morfar  precis flyttat in var det nybyggt. De hade aldrig bott i hus tidigare utan hade en lägenhet på Östergård och ville på äldre dagar ha ett litet hus. Morfar jobbade fortfarande på Dormer som säkerhetschef och mormor var sjukpensionär. Bara månader gammal fick jag sova i en mangelkorg under första besöket i huset. Jag var där ofta, lekte i trädgården, sov över, låtsades somna i fotöljen framför tvn med mormor för att få bli inburen och vyssjad av morfars starka armar. Sen småleende under täcket i extra rummet till mormors och morfars trygga röster. Samma starka armar och händer som en gång bar mig dit jag ville och behövde, samma händer fick jag hålla och trösta när det var han som blev gammal. Över trettio år av kärlek fanns i det huset och det blev överväldigande för mig. Så övermäktigt och stort att jag inte klarade av tanken på att det skulle säljas . Jag förbannade min mamma för att hon inte förstod att det måste få finnas kvar. Hennes sorg var lika bottenlös den men jag kunde inte ta in den. Inte när hon la den över mig som om jag vore den starka föräldern och hon det sörjande barnet. Hennes sorg blev en blöt tung filt som tyngde ned mig vilket jag inte kunde hantera. När det tillslut nästan ett halvår senare ändå var tvunget att gå vidare och sälja så klarade jag inte av att vara där för att tömma huset. Det gick inte. Jag fick tryck över bröstet och stickningar i armarna. Sista gången jag var där var det tvunget att vara fullt. Mina bröder var de som fick hjälpa mina föräldrar att tömma och städa för jag klarade inte det heller. En städfirma tog det sista för ingen av oss klarade av mentalt att städa ur morfar ur huset. Jag klarade inte ens av att se det tömt. Den sista gången jag gick vände jag mig om och fotograferade hela vägen bort till bilen. jag tillät mig se det slitna i huset, trädgården och grinden som hängde på sned. Jag såg aldrig det när morfar levde. Då var det ett hus fyllt av kärlek och liv.

Jag har sett bilder på huset nu. Hur de som köpte det gjorde om det och renoverade upp det jättejättefint för att nått år senare sälja det igen. De var en stor familj och huset var allt för litet. Ändå var jag glad att just de köpte huset. De fyllde det åter med liv.

När jag sitter här och tänker tillbaka är det som om jag åter är i stunden. Känner lukten, hör morfars hälsning när han möter i dörren. Plingande klockor och kristaller. Omsluts av hans kärlek. Och jag lika inne som jag är i stunden, kärleken och tacksamheten över att han fanns, lika ensamt är det att öppna de brännande ögonlocken igen till vetskapen om sista gången.