jag faller.

Faller. Rummet försvinner. Ibland känns det som om jag inte riktigt längre finns i denna verkligheten. Vad är det som äter upp mig inifrån. Jag tvekar nu. Finns elden ens kvar eller har den bara falnat till något obefintligt som inte längre går att se för blotta ögat. jag kan inte gråta. Ändå är mitt inre allt annat än lugnt. Jag försvinner bort. Vet inte vart.

Tvekar.

Vad vill jag då? Jag vet inte. Inser bara stilla att det nog inte längre är vad jag trodde.

Ensam. tystnaden har lagt sig inuti mig. När jag inte vill säga nått fel eller inte vet vad jag längre skall säga så blir jag tyst. Tiger. Skulle vilja säga rätt ord men har allt för stor erfarenhet av att de aldrig tas emot rätt så jag tiger. Jag är inte glad längre. Är sällan glad. Bara är. Vem skulle lyssna på min tvekan?

tvekar.