Det stormar igen. stormar i det vattenglas som jag försöker hålla stilla inom mig utan att spilla. Helst så där så att det inte syns. Känslorna yr runt och jag hänger inte med. Dock försöker jag att bara låta det vara. Ta tillvara på de stunder av lugn och skratt som man kan hitta lite varstans. Resten av tiden försöka att andas sig igenom minut för minut. Jag har lärt mig med åren att istället för att stressa mig iväg i känslorna så låter jag det vara. Jag accepterar dem, eller tja, jag accepterar att de finns där. Låter dem vara utan att analysera mig igenom allt i minsta detalj.  Väntar ut dem kan man kanske säga. Det gick aldrig förr. Då stressade jag upp mig så mycket att panikångesten ständigt låg och lurade. Numera vet jag att det går över. Stormen rids ut och känslan av hopplöshet och ångest försvinner även om jag inte lyckas lösa situationen. Och eftersom jag numera kan lita på det till både själ och hjärta så kan jag klara av att låta det vara. Tänk vad märkligt egentligen att det skall ta nästan 40 år innan man lär sig hantera panikångest. Stormen håller på att ebba ut. Men innan den är borta finns de självande darrningarna kvar runt kring och inom mig. Som en våg som närmar sig land och krusas ut mor strandkanten. Jag känner hur den är på väg att lämna mig men mina sinnen är fortfarande på helspänn och hög beredskap.

Ändå låter jag mig själv vara. Bara andas. Tar tillvara på tiden. Lever.  Är inte speciellt glad eller lycklig men jag Försöker. Bara. Vara.

Samtidigt som mitt sinne är i uppror och det stormar innanför skalet försöker jag ta tillvara på allt annat runt kring mig. Alla de guldkorn som trädgården erbjuder här på lyckorna i form av frukt och bär. Äppelträdet är fullständigt länsat på frukt. Jag drog ned de sista äpplena idag både fina och dåliga. Några få små finns kvar och vi får se om de går att ta tillvara på sedan. Frysboxen vi fick är till botten fylld med skivade äpplen och stora påsar fyllda med frusna svartvinbär. Ett par burkar med hallon till julens bärsås. Urmänniskan i mig har vaknat. Hon som vill ta tillvara på allt. Antingen är det de primitiva generna i mig som laddar för vinter och måste hamstra eller så måste jag i något tidigare liv levt oerhört fattigt eller svultit för jag har svårigheter att slänga någonting alls. det gör mig ont att de fina röda krusbären som hänger tungt på buskarna skall ramla bort och förstöras eftersom jag inte är glad alls för krusbär och inte vet vad jag skall göra med dem.  Nästa säsong måste det rensas i rabatter, slänter och snår. Det går inte att spara på allt. Speciellt inte på grenar och buskar bara för att det är svårt att veta vad som är rätt att klippa av eller att man har svårigheter med att inte ta tillvara på det som är levande och växer. Att rensa, beskära och ta bort ger liv sägs det. I alla fall av trädgårdsintresserade. Det återstår att se om det gäller resten av livet också.