Det är fint väder ute. Klockan närmar sig middag och solen strålar in genom fönstret. Jag längtar bort. Sitter vid fönstret och tittar ut över vatten som sakta flyter förbi. Jag ser upp mot en blå himmel med vita fluffiga moln och stora grönskande träd. Längtan får vingar och flyger bort. Över hela stan och upp över kullarna mot lyckorna. Ned för den övervuxna stigen vid sidan om huset och bort bak i trädgården. Gräsmattan är grön och för hög. Maskrosbladen duggar tätt under studsmattan som vi fick gratis i våras mot avhämtning. Lyxigt. Helt plötsligt känner jag för att lägga mig där. Raklång på marken med gräset kittlandes i öron höjd och den blåa himlen som en filt över mig. Jag vill andas in det sista av sommaren medan den fortfarande är här. Timmarna går på jobbet. Längtan efter att komma ut består.  Det känns tungt när de finaste soltimmarna på dagen spenderas bakom fönster på arbetsplatsen. Hur fantastiskt jobbet än är så finns det andra värden i livet som får magen att pirra och hjärtat att sjunga. Som barn låg jag ofta i gräset. Nu som vuxen är det ytterst sällan som jag tar mig tid att bara vara på det sättet som man kunde i barndomen. Men längtan är inte mindre stark