Det tog ett par dagar efter sista förkylningen.  Men när febern väl gett med sig, den sista hostan försvunnit med rosslingarna och snörvlingarna och energin sakta men säkert börjar komma tillbaka då kommer också lusten tillbaka. Den där brinnande lusten, passionerade, den där som gör att det pirrar i magen, sticker i fingrarna och får hjärtat att bulta hårdare och snabbare. Den lusten. Skaparlusten. Den som gör att jag återigen känner längtan och lust att aktivera mig och sätta igång och få saker gjorda. Nackdelen är bara att dygnet aldrig någonsin har tillräckligt många timmar för allt det där som jag vill göra genast/bums/meddetsamma. Och jag är aldrig riktigt nöjd med min prestation oavsett hur mycket jag lyckas med att göra.

Idag har varit en sådan dag. jag har fått saker gjorda men sedan sitter jag här med en gnagande oro i kroppen och missnöjje med mig själv och med min prestation. Oftast har jag någon slags fix föreställning om att jag skulle kunnat fått mer gjort “omjagbara”.  Dagen börjar oftast aktivt. Uppe tidigt och ger barnen frukost. Sedan sätter manin igång.  den som har sett Fringe vet att huvudpersoner ser ett “skimmer/glimrande” kring saker som kommer ifrån en annan verklighet. För mig är det som om det fanns ett skimmer kring de sakerna som borde göras. De liksom dras till mig som om jag vore en stor burk med papperslappar på alla saker som behövs göras och som kan plockas upp en och en för att åtgärdas. Enda skillnaden är att jag är ingen burk, jag har inga lappar utan allt fastnar istället i mitt sinne när jag går förbi. Det glimmrar till i ögonvrån och då vet jag att det finns någonting där som borde åtgärdas. Ett glas som borde ställas i diskmaskinen, ett par byxor som saknar en knapp, en fläck som behöver torkad bort, en bok som skall ställas undan, färgen som jag borde hämta för att måla ännu ett lager på den där möblen, en tapet som borde sättas upp. Ja det är fullt med saker överallt som borde åtgärdas. Viljan finns. Men det räcker inte, medans jag springer runt och släcker bränder så blir ingenting gjort fullt ut. Röran finns fortfarande, grundproblemet är inte borta eller saken blir inte färdigställd. Dygnets timmar går för fort. De försvinner bort och räcker inte till och det är så otroligt frustrerande.  Att vilja men inte hinna/kunna/orka för att det tillslut blir för sent på kvällen och jag då borde göra något annat istället. Just nu som exempel är jag otoligt frustrerad på mig själv att jag inte har ställt iordning i köket trots att klockan närmar sig två på natt. jag borde krypa ned i sängen eller krama om mina vackra barn istället för att fokusera på allt jag INTE hunnit med under dagen.

Hur kan det bli så att viljan att göra något liksom överskuggar allt annat. Gör det totalt omöjligt att njuta av kvällen som den är. Istället springer jag mellan, tvättstuga, kök och toalett för att fixa det lilla som fixas kan. Det var bättre förr. Inte lika stressande, inte lika missnöjt. Då kunde jag njuta av en god dags arbete och sedan vara nöjd och stolt på kvällen över allt jag åstakomit. Så är det inte direkt nu. Viljan överskuggar allt annat och om jag skall vara ärlig så vet jag inte riktigt hur jag skall jobba med det där för att det skall bli bättre.

Framsidan frusterar mig mest tror jag. I alla fall nu, det syns så otroligt tydligt med alla stubbar efter granarna,  allt ogräs, de ofärdiga rundlarna, stenarna utan sättsand. Men vädrets makter sätter lite stopp för att göra det klart samt att vissa saker övergår min kompetens lite granna.  Well imorgon är en ny dag då jag satsar på att få så mycket gjort som möjligt. Jag nästan längtar tills denna vecka är ÖVER.

God natt.