det är lördagskväll. Hela dagen har jag känt en vibrerande oro i kroppen och försöker analysera vad det egentligen handlar om. Hela dagen har jag försökt aktivt jobba hemma. Maken har gjort en viss del han med men låt oss vara ärliga. Vi utför aldrig samma arbetsbörda han och jag. Mest för att jag inte kan vara stilla. jag klarar nämligen inte av att vara för sysslolös för länge. Inte som maken i alla fall. Han kan spendera en hel helg i skrynkliga kalsonger  framför tv eller dator utan minsta vånda medans jag vrider mig i plåga av att se allt ogjort framför mig. Det får mig att fundera över vad det är som gör mig så plågsamt besatt av att ordna. Det är ju inte så att det någonsin tar slut heller. Ett konstant evighetsjobb. Ny disk, ny tvätt, mer ogräs i trädgården och nya väggar att tapetsera. Eller tja tillslut tar även väggarna slut men då kan man ju alltid börja om ifrån början. Jag har alltid trott att jag mår bra att vara igång. Vara aktiv. Få saker gjorda. Men jag är inte längre helt säker.

När jag börjar irritera mig över allting jag inte hinner med så är det inte längre lika befriande kreativt och ångestdämpande. Helgerna räcker inte till för allt som jag vill/borde/tänkt mig att göra och det stör mig mer och mer. Ständigt jagas jag av tanken att jag borde hinna mer, måste hinna mer. Det räcker liksom inte att ha ett projekt på gång. Jag måste ha fem och helst vill jag hinna med alla samtidigt. Det räcker inte att göra en enda. Samtidigt så förstår jag inte alls varför. Varför denna ständiga hets att prestera? Hinna med en miljon saker. Vara duktig. Jag har alltid haft stora krav på mig själv, näst intill orimliga. Krav att vara bra , prestera, kreativ, skapa. Nå uppsatta mål, leva drömmen, perfekta mamman, bästa barnmorskan, göra alla nöjda, bemöta alla krav och samtidigt ha det fint hemma. Men livet är inte så enkelt. Drömlivet är inte att alltid ha rätt, vara bäst, göra alla glada eller att se välsminkad ut. Drömlivet innebär inte att trädgården är välklippt och huset välstädat eller ens att barnen alltid är glada och rätt tapeter är på plats i vardagsrummet.  Drömlivet är att vara här och nu i varje minut, njuta av make och barn som kanske inte är perfekta men som älskar villkorslöst. drömlivet är att vara mer nöjd än missnöjd, att vakna och ha lust på att leva de flesta dagar som man får tillsammans med dem man älskar.

Jag vet ju allt där det. Leva i nuet, fånga dagen, carpe diem osv. Ändå klarar jag inte ut det. Måste prestera för att få finnas och när jag inte orkar prestera så blir jag deprimerad. Sen ibland går det överstyr – som idag när jag efter att ha målat i husvagnen, hämtat och fyllt släp, klippt ned buskar och grävt jord och rötter, tvättat, bakat muffins med barnen och sorterat grejjer – trots allt som jag har gjort så känns det inte på långa vägar tillräckligt. Det kryper i mig av någon slags inre oro som inte fått utlopp. Helst vill jag hoppa upp ur soffan jag sitter i och fara fram som ett yrväder över bänkar och golv. Torka, tvätta, putsa. Sy klart den sista kanten på dynan, vinka tvätten. sortera papperna. Det rycker och drar i mig, liksom en tickande klocka inom mig som tickar i allt snabbare takt. Men denna klocka har ingenting med tid eller ens fertilitet att göra. Denna klocka tickar ned mot måndag morgon. Slutet på helgen. Vilket innebär att det inte finns mer tid att hinna göra de saker som jag vill hinna med.

Jag önskar att jag kunde släppa allt hets kring att prestera. Att jag bara kunde vara i nuet i alla fall för en stund.

Andas…

andas.