Det känns tungt för tillfället. Jag menar inte bara för det faktum att livet rusar på i 190 kilometer i timmen utan att bromsa in i svängarna. Varje gång vi passerar en kurva håller jag på att kastas ut genom fönstret på det skenande tåget som är mitt liv. Kroppen slits i tu, känslorna sitter utanpå och det sticker i fingrarna. Efter en lång utbildningskväll med styrelseutbildning på agendan kommer jag hem till ett tyst och kallt hus. Alla utom tonårssonen sover, han ligger på soffan, nyduschad efter sin innebandyträning och väntar under en fleecefilt. Väntar på att mamma skall komma hem. När jag smyger in till de två mindre barnen och försiktigt smeker dem över håret och pussar de mjuka kinderna gör det så förbaskat ont i hjärtat. Det var ju här jag skulle vara. Varje dag och varje kväll. Borsta smutsiga tänder och klappa mjuka kinder. Jag vill vara med dem. Jag har inte för tillfället så stort behov av att vara nån annan än deras mamma. Ännu så länge viktigast och starkast i världen.

På jobbet presterar jag allt jag kan. Träffar människor och försöker hålla ihop. Har idag haft en inspirerande dag med en pigg och nyfiken elev som fullständigt slukar allt jag säger och gör. Härligt. Men energikrävande. Speciellt när man vill förmedla det största som finns. Passionen för yrket.

Men när jag sitter här ensam (sonen har gått och lagt sig efter ett avsnitt av Bones på Netflix) så fylls mitt hjärta av tomheten. Jag vill vila och vara. Känna glädje igen. Lite jäkla lycka. jag menar hur svårt skall det vara.  Carpe f*****g diem för bövelen.