Jag blir alltid så berörd av att titta på allt för Sverige.  Detta tv program där ett gäng  svenskättade amerikaner får komma över Atlanten för att lära känna det Sverige som de bara hört berättas om av en generation som aldrig kom tillbaka till sitt födelseland utan har sverige kvar i minne och hjärta. Jag kunde varit en av dem. Innan min mormor föddes så utvandrade hennes föräldrar, min gammelmormor och gammelmorfar, Jenny som jag är döpt efter och hennes make Pelle. De hade med sig mormors storasyster och hamnade i Decalb Illinois. Jag har hört berättas om hur min gammelmormor fick åka tåg ensam med sin lilla dotter Gunvig trots att hon knappt kunde någon engelska, detta för att ta sig till sin make. Hon hade aldrig förut sett en färgad människa och allt var mest stort och skrämmande.  Min mormor Lilliane föddes där och inte fören hon var 10 år gammal  kom de tillbaka till Sverige.  Min namne gammelmormor Jenny var yngst i syskonskaran och när hon väl tog beslutet att emigrera till USA, vilken ånger hon måste ha känt när hon gick ombord på båten som skulle föra henne över havet. Med sin lilla dotter i handen måste hon ha anat att det kanske var sista gången hon såg en del av de sina. När hon och familjen kom tillbaka till Halmstad efter ett decennium så var båda hennes föräldrar döda.

Livet var hårt även över i Amerika. Morfar Pelle tog de ströjobb han kom över, mormor Jenny sydde som finsömmerska ihop en del av det som behövdes. När depressionen kom över i USA valde de att åka hem igen till Sverige. Länge bodde de då fyra personer i en liten etta centralt i Halmstad. Jag tänker på henne med kärlek. Älskade lilla gammelmormor. Vad jag är glad att jag fick uppleva dig. 12 år var jag när du gick bort och vi stod varandra nära. Visst önskar jag ofta att jag fått träffa dig som vuxen. Det finns så mycket frågor och funderingar som jag som vuxen kvinna hade velat dela med dig. Inte bara om resorna utan om de känslor som måste ha gömt sig i ditt hjärta. Rädslan för barnen, för att de ska få ett bra liv, oron för ekonomin, sorgen över att inte återse sina föräldrar igen.

I år är det 112 år sedan du föddes. Jag själv närmar mig 40. När du var i denna åldern hade du korsat atlanten två gånger. I somras så följde min mamma i dina fotspår där över i USA. Om nått år hoppas jag på att få göra det samma.