Jag är rädd säger du och klamrar dig fast vid min arm.

Dina stora vackra bruna ögon tåras och jag ser hur du darrar om läpparna och ansiktet skrynklar ihop sig.

“Varför är du rädd” frågar jag min mellanson och stryker över nacken och hårfästet som jag vet att han tycker är lugnande och tryggt.

Han tittar upp på mig och ögonfransarna är fulla av tårar.

” Jag är rädd för att du skall dö och att jag inte skall komma ihåg dig” rösten bär knappt så känslosamt är det.

Mitt hjärta sitter utanpå och hans taniga kropp skakar av inlevelse, rädsla och kärlek. Stunden är stor och jag väljer att vara närvarande i varje ögonblick. Stryker kärleksfullt med handen över ryggen så som han älskar för att ingjuta trygghet. Älskade son.

“Du kommer inte glömma mig! Jag kommer att fylla dig med så mycket kärlek så det räcker för en hel livstid.”