Mitt största barn har förvandlats. Jag förstår inte hur det har gått till. Men någonstans på vägen från den lilla bebis som låg i min famn för snart 14 år sedan har växt upp och håller på att förvandlas till en man. På kvällarna har vi vår stund. Det har varit så ett tag nu. Utom ett par veckor förra sommaren när du stängde in dig och inte ville komma upp. Då var jag rädd att det var början till slutet på det mysiga som finns mellan oss.

För även om du inte alltid säger så mycket utan vi sitter tillsammans till stor del i tysthet, du framför din padda och jag bakom datan. på varsin sida om bordet och tvn fylls av  sci fi serier, så kommer det kloka ord från dig när du väl tar sats. Vi pratar smått om livet, om varför saker händer, om hur skolan har varit. Jag vill inte vara utan dessa stunder.

På sista tiden har din morfar varit sjuk. Inte allvarligt men otroligt smärtsamt. Radikulit som sitter i höften och benet och ger honom svåra smärtor dygnet runt. Han får stark morfin för att klara av dagarna och hasar sig fram på kryckor. När du självmant säger att du vill åka till morfar för att hjälpa honom och vara hans sällskap blir jag så otroligt glad. igår började du skolan. Åttonde klass. Men när skolan var färdig så väljer du istället för att åka hem till alla dina egna bekvämligheter så åker du till morfar för att vara med honom.

Mitt hjärta svämmar över.

Du är så otroligt fin.

Jag som själv hade en oerhört nära och kärleksfull relation till min morfar är glad att se även din relation så här stark. Du växer upp till en man och jag vill tro att denna man är fylld med empati för andra. Fylld av vilja att hjälpa och stötta och må ditt stora fina hjärta alltid få fortsätta vara det.

Jag älskar dig till solen och tillbaka ned till gräset.