Ibland känner jag hur världen har gjort mig hård och kall. Kanske inte med mening eller ens med vilje utan livet har förändrat mig. Vissa delar av livet som var enkla när jag var liten är svårare att hantera som vuxen. När jag ser min lilla sjuåriga dotters inställning till människor som har det svårt och hur hennes hjärta öppnar sig för en tiggare utanför köpcentrat så känner jag mig hårdhudad. Ofta frågar hon om en slant att ge till människan som sitter där utanför affären. För det är ju det som det är, en människa så som du och jag som inte för sitt liv hade valt att sitta där hen sitter om hen hade haft ett annat alternativ.

VI pratar om det i bilen efteråt.  Ofta har hon fått några kronor av mig att lägga i koppen eller burken, idag hade jag inga och min varmhjärtade lilla tömde sin egen plånbok på mynt och gick fram till kvinnan med de blåaste ögonen. Lilla prinsessan kallade kvinnan henne för. Loppan var rörd. Men med skrovlig och darrande röst sa hon i bilen att hon önskade att ingen människa skulle behöva sitta utanför en affär för att tigga. Att alla människor har rätt att ha ett hem i sitt eget land och att hon önskade att alla kunde få ett jobb för att köpa mat till sina barn.

Jag tänker att det är här vi måste börja och inte sluta. Det är här vi måste fortsätta. Fortsätta prata om fattigdom, orättvisor och att vi alla har olika förutsättningar. Att hjälpa barnen till de sunda och viktigaste värderingarna som en med människa kan ha. Att ALLA människor oavsett, kön, ålder, hudfärg, funktion, storlek, kultur, religion, sexuell läggning eller vad som helst, att vi alla har precis lika värde.

I varje människas kropp rinner blodet rött och varmt, i varje människas kropp finns ett hjärta som slår. I varje människans själ gömmer sig tankar, rädslor, kärlek och förhoppningar. Men oavsett vad så är vi alla lika och jag önskar att mina barn vill fortsätta kampen om än bara inuti om varje människas lika värde. För den kampen inombords om de enklaste saker så som om jag skall skänka ett par kronor till kvinnan utanför affären som inte har alla de förutsättningar som jag har, den kampen kan vara svår nog inuti mig. Den har inte tystnat ännu. Jag önskar mitt hjärta var lika oförstört som min sjuåriga dotters. Men jag tror på att tillsammans kan hon och jag vara med och förändra världen.