Jag hade en bra och fantastisk barndom på många sätt. Jag föddes som första efterlängtade barnet i en familj där det fanns engagerade mor och far föräldrar. Mina föräldrar har alltid prioriterat oss barn och min mamma var hemma från det att min lillebror föddes 1984 tills jag var 18 år gammal.  Jag hade en varm och innerlig relation med både farmor, mormor och morfar som liten och de hade alltid tid och engagemang för mig och mina syskon.

Jag växte upp med två mindre bröder i en liten by utanför en mellanstor stad. Skolan var liten, jag tror att vi då var ca 50 elever på hela skolan, och låg idylliskt nedanför en liten skog centralt i byn. På rasterna kunde man springa upp i skogen och leka både häst och hopptävling på de banor vi byggde upp mellan träden och på vintern åkte vi pulka i de små backarna precis bakom gympa salen.

Min pappa var uppväxt i samma by, samma skola, samma hus. Huset byggdes på slutet av 50 talet av min farfar som var byggmästare med eget företag. Farmor var hemma mycket med alla barnen. Min far har fyra bröder varav en adopterades bort inom släkten som liten  för att han var så sjuk i astma som liten. Övriga bröder levde rövare i det stora stenhuset. Jobbade hon ( farmor) så var det nattvak och liknande då hon inte hade någon direkt utbildning.

Min farmor kom från Danmark som 16 åring. Hon träffade farfar vars kusin var gift med hennes syster och tycke uppstod.

Farmor som själv sagt att hon alltid sa när hon var ung att några barn skulle hon inte ha innan hon fyllde 25 hade fött alla fem pojkarna vid 25 års ålder. Pappa fick hon som 18 åring.

Vad tufft det måste ha varit.

Idag är hon närmare 80 år min kära farmor. Hon bryter fortfarande på Danska och hör otroligt dåligt. Men lika pålitlig som vanligt, varje födelsedag kommer hon till vart och ett av barnbarnsbarnen och ger dem en present och en slant. De älskar henne även om de har svårt för att prata med henne. På julafton kommer hon till oss för att äta den danska skinkan och fira en stund med oss – precis så som det skall vara.