För bara 24 timmar sedan så var mina barn jätteoroliga. Barn ( iallafall mina) reagerar så klart och tydligt på när mamma inte mår bra och i detta fallet mådde jag verkligen inte bra. Det började egentligen redan på fredagen. En slags irritation som drevs upp i kroppen och en svidande känsla av UVI. Attans. Nåväl jag har haft besvär med urinvägsinfektion tidigare och den som aldrig haft det har ingen aning om hur illa det kan vara. Som att föda barn, ha gallsten och bli akutopererad utan bedövning på en och samma gång under en kortare stund. Under helgen blev det bara värre och värre. Alla husmorstrix tog jag till, dricka mycket, citronvatten, tranbärsjuice och tom lakrisal som jag fått höra skulle fungera var helt verkningslösa när infektionen bitit sig fast. Eftersom jag två gånger tidigare i livet ( även om det var i 20 års åldern) har haft njurbäckeninflammation så blev jag mer och mer orolig när det inte längre bara gjorde ont utan jag började känna sjukdomskänsla, feber, frossa och yrsel. Tillslut var hela alltet en enda stor plåga. Med facit i hand så skulle jag så klart åkt till akutmottagningen på akutvårdcentralen redan på söndagen men jag väntade till måndagen och ordinarie vårdcentral. Den natten blev ett helsike och morgonen var inte bättre. De två timmar jag väntade på att få komma in var ju ingen lång stund men för mig var det helt ren och skär plåga.

Jag minns från första gången jag hade dessa besvär, jag var ung, 18-19 isch, en tyst uvi letade sig upp till njurarna och fy tusan vad jag blev dålig. Det krävdes yrsel, feberfrossa, ryggvärk och ett akutenbesök för att förstå vad som var fel. Efter tre timmar med antibiotika mådde jag dóck mycket bättre. Andra gången kände jag igen symtomen och såg till att få behandling direkt så det blev aldrig så illa. Denna gången var jag som jag själv trodde, tjugo år visare (?), men uppenbarligen inte alls klokare för jag blev både sjukare och tog mycket längre tid på mig att återhämta mig. Efter antibiotikan krävdes det starka smärtstillande och i princip 24 timmars sömn för att stå ut tills det vände. Jag låg som ett barn i sängen och mådde ömsom illa ömsom vred mig i smärtor. Smärta över njurarna och över magen. Ett toabesök ledde till svår yrsel och sådan smärta att jag ville kräkas.

Barnen var oroliga, det syntes, men i det akuta läget orkar man helt enkelt inte med deras oro utan den får deras pappa ta hand om. Så händer det då. Penicillinets effekt kickar in. 24 timmars sömn gör sitt till. Undret sker. Hon som bara ett dygn tidigare höll på att svimma av smärta bara av att vara upprätt. Feberfrossade. Som inte kunde tänka klart pga den starka smärtlindringen. Tjugofyra timmar senare så är jag tillbaka igen. Miraklet av medicin. I am back. Och jag kommer ALDRIG att underskatta en uvi igen.