Snart har den stått där en månad. Årets vackra gran som varit både ris och ros. Eller kanske till och med mest… barr? Till lucia fick den komma in. VI gjorde efter alla konstens regler. Köpte den, lät den stå ute först, tog in den på altanen ett dygn för att vänja sig vid klimatet. Tar in den. Den är så vacker, åter i gen har maken agerat granväljare och valt ut en fantastiskt vacker gran. Även om vi har gått över från ädelgran till en vanlig så har han lyckats.

Kanske är det den vackraste granen vi haft. perfekt i form och storlek.

Den får stå, den får en ny snittyta, den får näring och vatten. Så kläs den långsamt. Först den vita glansen. Sedan den regnbågsfärgade kjolen. Det glittrar och glimmrar och luktar precis så där som det skall göra inför jul. Så långt är allt perfekt. Lycka.

Men det kunde ju inte riktigt vara så bra. För det går en vecka och sedan därefter märker jag att granen tappar sin livskraft, det rasar mer och mer barr och den är ömtålig. Min vackra julkänsla som står där mitt i rummet blir allt för känslig. Jag tänker att bara den håller sig över julafton så får den rasa sedan. Och den gör det. När juldagen kommer så står den fortfarande där vacker om även vissa små grenar nedtill är tömda på barr. Det syns inte så mycket.

Nu har den stått där en månad och det är dax att ta ned den. Det är liksom lite sorgligt så som det är varje år. Inte för att jag är missnöjd med att julen är slut utan för att en glittrande färgglad gran är någonting som gör mig lycklig. En färgglad stund i tillvaron som lyser upp.  Jag känner mig inte alls redo att ta ned den, men egentligen är det kanske så att jag aldrig är det. Aldrig redo att ta bort saker som tillför glädje och lycka. Saker som inte stör eller är i vägen ( jo kanske är denna lite i vägen, i alla fall i vägen för altandörren men det gör inte så mycket fören det är såpass varmt att man åter vill gå ut på altanen igen och det dröjer ett tag) borde bara få finnas där och fortsätta skimra sitt regnbågsskimmer och skänka lite varm lyckokänsla.