Förr var det barnen som väckte oss tidigt på helgmorgonen. Idag är det annorlunda. Både idag och igår har jag själv vaknat innan barnen. I morse så tidigt att det var tyst utanför fönstret. Solens strålar letade sig fram bakom mörkläggningsgardinerna och jag kryper ned i sängen en stund till. Håller tummarna för fint väder så att jag kan få komma ut. Det är någonting med den här årstiden som gör saker med mig rent fysiskt. Både fysiskt och psykiskt. Det är som om jag knappt har tid för någonting annat än att vara ute i trädgården. Allt som tar tid från det känns helt plötsligt helt oväsentligt.  Jag vill bygga, klippa, gräva, plantera, så, dra upp maskrosor och filosofera ute ibland det som är mitt. Min plats på jorden.