Jag lämnade just det käraste jag har, min äldsta son, vid församlingshemmet i byn. Han hade packat för fyra dagars resa och stoppade in sin väska på bussen och kramade mig hejdå. Han skulle iväg på konfirmationsresa med skonaren Elida utanför göteborg. De verkar få först två dagar med fantastiskt fint väder och efter det lite mulet och trist på lördag och på söndag kommer de hem igen. Det känns i hela kroppen på mig.

En känsla blandad av stolthet och förundran över att mitt barn är på väg in i vuxenvärlden med jättekliv ( och storlek 43 i skor). Den andra känslan är som en stor hård klump i magen. Klump av oro och rädsla. Oro inför alla utmaningar detta barn på väg in i livet nu skall möta. Konfirmationen är bara en av dem. Han har fått välja helt och hållet själv hur han vill göra och han ville konfirmeras. Jag ser hur han växer av det. Av de diskussioner som de för, av att tänka utanför sig själv och sin egen lilla låda och att få bolla sina tankar och funderingar mot andra vuxna som är vana vid de tankegångar och frågor som ungdomar har.

Fyra dagar på havet. Det är skitläskigt om jag skall vara ärlig. Inte fick han ha med sig någon telefon heller då det ombord finns ytterst begränsade möjligheter att ladda den.  Så jag kan inte som jag i bland brukar smsa honom bara för att få en liten inblick i hans värld.  Jag kan egentligen bara släppa taget och lita till att han har det bra. Att resan kommer att gå smidigt och vara precis så härlig som alla som tidigare varit med säger att den kommer att vara. Att det kommer vara någonting fantastiskt för honom som gör honom starkare. Jo jag tror det.

Jag skall bara lära mig att lita till det också.