Sedan jag fick barn har jag varit säker över min plats i livet. Den insikten jag fick när jag stod i hissen på väg ned ifrån MVC med tårarna brännande i ögonvrårna, gråten som en klump i halsen och älskade sonen som ett litet pyre i magen, den som gjorde att jag med en intensiv övertygande säkerhet visste att mitt mål i livet var att bli barnmorska. Att få jobba med kvinnor i olika livssituationer och på alla vis göra dem starkare. Den insikten drev mig under flera år framåt för att nå mitt mål. Genom den föll många av mina ödesbitar på plats. Genom den insikten lever jag det liv som jag lever i dag. Med min man, mina barn, mitt jobb. Mitt kall.

Är det fortfarande så?

Jag har så länge levt med en längtan och en dröm om att få jobba med det som jag är så passionerad över. Kvinnohälsa. Kämpade i många år via komvux, högskolan, sjuksköterskeutbildningen och sedan morskis.  En praktik som satte mig på prov till kropp och själ. En kamp för att hamna där jag ville. Sedan – flera år med det jobb som jag älskar så.

Men plötsligt så känns det så tomt.

Jag vet inte längre om det räcker. Tidigare blev jag så berörd av alla möten med de kvinnor, män, par som jag träffade. Berörd på mestadels ett gott sätt. Jag kände starkt att jag kunde göra nytta. Idag blev jag lika berörd. Men jag känner mig mer hjälplös.

Om detta inte längre är min plats. Vart är den då?

Jag söker i mitt inre, men har svårt att hitta min plats. Det finns en längtan i mitt hjärta som inte längre kan fyllas av enbart dessa möten. Jag vill mer. Jag vill hitta den plats som på nytt ger glädje i mitt hjärta. Min plats i livet. Den där jag kan göra gott.