för två år sedan redan ville vi (läs jag, troligtvis mest jag) ha en husvagn. VI hittade en som vi kunde tänka oss men det hela föll på det faktum att banken inte var tillgänglig ( banktant på semester och ersättaren vägrade titta på ärendet *morr*) maken kom då över ett renoveringsobjekt som stått stilla i ett par år. Med glädje satte jag igång med den. VI röjde slet ut det gamla vattenburna elementet som inte använts på evigheter, plockade ned en trasig toalettdörr och drog ut sofforna som maken tyckte var i för dåligt skick ( inte alls dåligt skick men tunna). Jag har tapetserat, målat, sytt nya dynor och fixat nya rullgardiner. Men sedan tog det stopp.

Elen blev för omfattande, maken slog huvudet i taket varje gång han gick in och morrade över lågt i tak i förbenade husvagnar och någonting bara dog. Jag kan nog jobba hur mycket som helst, slita för och hålla på hur länge som behövs för att nå mitt mål. Men när jag inte har min backup med mig så går det tillslut inget vidare. Så jag lackade ur på gnället. Tröttnade på att känna mig ensam i renoveringen och när maken tillslut uttryckte de magiska orden “Jag vill inte mer”. Så vände jag på klacken och gick ut för att inte sätta foten där inne igen. Jag kände mig allt för ensam och frustrerad för att vilja fortsätta. Så stod den där. Hånskrattade lite åt mig varje gång jag cyklade förbi den. Det tog ett tag och så började vi prata. På riktigt. Och förstod varandra.

Jag förstod hans begränsningar, att känna sig frustrerad och inte känna att man kan få ordning på eldragningar som är helt åt skogen och inte riktigt går ihop, han förstod min frustration över att känna att jag jobbar på mitt och inget annat händer så projektet vi skulle göra tillsammans inte kommer någonstans.

Där och då tog vi nog känslomässigt beslutet att välja bort detta projektet. Det är helt enkelt inte värt det. Så när maken fick tag på en arbetskompis som tillsammans med en snickarkompis tills ha en husvagn att fixa till så tog det inte mig många minuter att bestämma mig för att tömma husvagnen på allt personligt som jag satt dit och skänka bort hela projektet till någon med bättre förutsättningar och mindre begränsningar.  Det enda jag vill är att få se en bild på det när det är klart. Skall bli så spännande att se vad de gör med den.

Själva så skall vi ta oss an andra projekt, inte mindre tidskrävande kanske men framförallt projekt som inte ligger helt utanför våra begränsningar.  En nyare husvagn känns helt ok. Jag kan bygga, renovera och pimpa andra saker. Och det bästa av allt. Det KÄNNS helt ok. Jag känner ingen ånger, ingen ångest eller irritation. Bara ett stort lugn. I morgon är den borta och det är helt ok. En sak mindre att tampas med som kanske aldrig skulle bli färdig.