lika stark fortfarande.

Det behövs inte mycket. Idag var det en lukt som jag kände igen. Jag vet egentligen inte vad det var som luktade men doften som kom var av mormors sjalar och morfars garderob. Där och då slog det mig igen att de är borta. Mormor sedan länge så det har jag på något vis accepterat och morfar sedan sex år nu. Det känns inte som sex år, snarare som igår, eller en evighet. Allting samtidigt.

Men där och då slog det mig så hårt igen att du är borta. Att jag aldrig får se dig igen och det slår mig hårt i ansiktet som någon slags käftsmäll. Jag tappar andan för det gör så ont. Det gör fysiskt ont i hela mig från tårna till hårfästet och jag gråter. Igen. Riktigt elak fulgråt.

Tiden läker inte alla sår eller tar bort sorg och saknad. Tiden kan göra den lättare att hantera men när sorgen smyger upp på en så där oförberett och smäller till mig samtidigt som saknaden är som en blöt tjock filt som kväver mig så är jag helt försvarslös. Det finns helt enkelt inga skyddsmurar alls för denna sorgen och jag tror aldrig jag kommer att sluta längta efter att få en gång till hålla i min morfars mjuka händer och känna mig så älskad som jag gjorde då.

Jag är snart 40 år gammal men inför denna sorgen är jag ett försvarslöst barn.