sakta tar jag mig tillbaka. Kryper upp mot ljuset, kisar  och blinkar lite. Försöker att vänja mig igen.

Jag har haft ett par tunga veckor. Hinner inte med mig själv och har mått riktigt dåligt. Saker har vänts upp och ned och jag har inte hunnit med. Det har varit ren katastrof rent känslomässigt och jag har inte varit säker på vilken väg jag skall välja i allt detta. Nu börjar jag försiktigt skymta ljuset igen. Försiktigt. Vågar inte riktigt tro ännu. Tro att det skall finnas en glädje, en lycka, en framtid mitt i allt det gråa, svarta och mörka.

Jag är ofta sådan. Sjunker snabbt ned i alla jobbiga känslor och har det tungt med att ta mig tillbaka upp igen. Kanske är det pga min HSP personlighet. Fördömda känslor som rusar igenom kroppen snabbare än ljusets hastighet. Förbannade ångestladdade reaktioner på saker som jag borde vifta bort. Förgrymmade ältande personlighet som borde släppa och gå vidare.  Livet.
Idag gläds jag åt en bättre dag.