det blir tyst. Make och små barn har åkt iväg för träning. Stort barn gömmer sig i sitt tonårsrum i källaren. Själv lyssnar jag på ljuden från diskmaskinen som sätter igång förutom klockans tickande och knaprandet på tangentbordet. Jag mår inte bra. Det är så tomt inom mig. Tomt och tyst. Den sista månaden har det sakta blivit mörkare och mörkare inte bara ute när sommaren har börjat gå över i höst utan inuti. Det gör ont.

Du kan inte tänka så säger min make, du måste vilja må bra för annars kan du inte göra det.
Jag har inget svar på det. Och kanske är det just så. Att jag själv måste vilja må bra för att en förändring skall komma. Men just nu så vill jag nog inte. Orkar inte göra en förändring, jobba för något, vilja må bra. Det där svarta, tomheten, tystnaden inom mig är så kompakt. Som en tung blöt filt som lägger sig över alla känslor och kväver allt ljus. Jag har ingenting jag direkt ser fram emot just nu. Det är mörkt.

Livet har tagit sig en ny vändning och jag är djupare under ytan än på länge. Tyst och stilla där nere utforskar jag mig själv och vad jag vill med livet utan att egentligen komma fram till något nytt. Jag vet inte. De största kriserna i mitt liv har format det som har blivit. Öppnat nya möjligheter och lett till omvägar både positivt och negativt. Men de har inte bara skänkt mig det jag har idag som är bra, de har också givit mig en osäkerhet på mig själv, min kompetens och vem jag egentligen är när det kommer till grundkärnan. En känsla med lite bitter eftersmak.