älskade farmor/oldemor.

Idag fick jag förmånen att åka till dig för att hjälpa till att sätta på morfinplåster på din rygg. Från att bara gått med smärtorna från din utslitna rygg sedan många år tillbaka har cancern nu satt sina spår i form av smärta. Hos läkaren hade du nu fått morfin i plåsterform som idag skulle sättas på och pappa ville att jag skulle komma och hjälpa till. Doktorn tyckte att det var bra att någon som gjort det förr satte på plåstret från början.

Om du vid förra besöket tappat 30 kilo så har du nu säkert tappat 7-8 kilo till. Så tunn så tunn och så skör.

Men ditt ansikte har för mig aldrig varit vackrare. Jag ser dig på ett helt annat sätt och jag lyssnar när du pratar, ibland fortfarande med glimten i ögat. Småskämtandes med barnen. Idag hade min kusin med fru och tre barn varit och hälsat på. Pappa hade fått hjälpa dig att baka då du nu kände att nu var det bra med bakning. Receptet kunde du dock bjuda på och favoritrulltårtan sedan 30 år tillbaka skulle det vara. Receptet fick följa med mig hem. Nu bakar jag inte mer sa du.

En liten guldstund fick vi tillsammans idag. jag pappa farmor och barnen.  En stund där hon berättade både om när hon i småskolan i danska Viborg  skulle få sina betyg. “Ingelise kan nog men hon är lat ” sa omdömet som skulle visas upp för hennes farfar som hade utlovat pengar till barnbarnen om de fick bra betyg. Inte kändes det så bra att gå och visa upp detta för stränga farfar som gruffade och sa att “ja du skall få 25 öre för att du vågade visa den för mig”

Kavat verkar hon alltid ha varit, och lite busig. Glimten i ögat.

7 år var hon när andra världskriget började, hon berättade att hon har starka minnen från vissa delar. Dels när de tyska bombplanen flög in över danmark, på väg för att inta flygplatsen i närheten. Hur rädd hon var för ljuden och smällarna. Hon mindes tydligt hur vissa av de tyska soldaterna var elaka och kalla medans andra var lika medmänskliga som vem som helst annan. Ett par unga tyska soldater hade lärt känna familjen och kom förbi ibland på kvällarna för att spela brännboll med barnen. Farmor hade många syskon. Detta var strikt förbjudet. Efter ett tag blev de påkomna och blev som straff förflyttade till den östra fronten vilket var enligt min farmor ett dödsstraff på den tiden eftersom det var där och då, i krigsslutets tider som allt hände och många soldater gick under. Själv är hon övertygad om att de dog där i fronten för som hon sa : så bra kontakt hade vi att jag är övertygad om att de kommit tillbaka och hälsat på om de överlevt. De var bara unga män som inte skulle behövt vara med om eller dö av krig och konflikter.

Ett annat starkt minne är när hon var ute och gick som 11 årig flicka och i skogen träffade på en ung tysk kapten, inte mer än 18 år gammal som satt och grät på en stock där helt ensam. Kavat som hon var hade hon frågat varför han var ledsen och han hade svarat att han inte brydde sig om någonting i världen längre, inte ville vara med om krig, inte hitler, inte Tyskland eller någonting annat då han precis fått reda på att hela hans familj hade omkommit i ett bombanfall dagen innan. Så där och då mitt i all förtvivlan och sorg var den enda han kunde anförtro sig en 11 årig dansk liten flicka.  Minnet av den unga kaptenen bär hon för alltid med sig.

Hon berättade om de tågvagnar med flyktingar, kvinnor och barn som skickades iväg först för att se till att materialtransporterna kom fram säkert och de bombningar som gjordes för att förstöra de tyska materialtransporterna som istället sprängde tågvagnarna fyllda med människor. Tågspåren i närheten av staden där hon bodde och hur hon  kom cyklandes förbi med sin föräldrar och hur det låg armar, ben och kroppsdelar överallt. Fruktansvärt sa hon, synen finns med än idag.

Jag är tacksam över denna tiden med farmor. Det har inte varit så mycket kontakt de sista åren. Tyvärr. Inte för att jag inte velat utan för att “det finns ju alltid tid sedan, senare, sen.” Nu vet vi att snart finns inget sedan. Det är här och nu med farmor och jag försöker ta mig tid att åka dit. jag vill finnas för henne, vill hjälpa till. Vill göra det jag kan.

Att få lov att lyssna till hennes tankar, upplevelser och känslor. Jag berättade att jag mindes när jag var där som barn att hon lagade någon slags äppelpaj med skorpmjöl som vi åt på kvällen när vi satt och virkade tillsammans. Ja sa hon, jag stekte skorpmjölet med socker….

Jag får ta ett långsamt farväl av dig farmor, se en bit av dig som jag inte riktigt hunnit med att se och det är jag tacksam för. Jag hoppas på ännu lite mera tid. älskar dig lilla farmor.