ett älskat litet hjärta i skolan, ett i soffan bredvid mig – feberhet och hostandes. ett stort hjärta i soffan nere i bion med kraschat knä och skrapsår.  älskade ungar. Det är inte så länge sedan sist. Knappt två veckor sedan. Men när förkylningar och andningsproblemen slår till är det bara att kapitulera. Idag skulle jag åkt till Hylte och jobbat. Men det var helt uteslutet. Märkte av det redan under gårdagen när jag möttes av en gråtande liten tjej när jag kom hem ifrån jobbet. Hon snörvlade, snorade, hostade och grät. Dels för att hon hade ont i halsen och dels för att hon var ensam och jag var sen hem ifrån jobbet.

I morse var det värre. Hon hade fått feber och snörvlade hur mycket som helst. Svårt att andas och grät av oro. Det var bara att kapitulera och stanna hemma. Först tänkte jag kanske att jag skulle be mormor att komma och ta hand om henne men när hon hade sådan oro och lufthunger och ångest så går det inte att lämna bort. Vi satt tillsammans i soffan. Jag håller hennes hand och bara lugnar.  Det känns bra att vara där.