i trappan hänger det en av mina absoluta favoritbilder på barnen. Det finns många favoriter, men just denna är speciell. Det är en bild på Adrian och Filippa när de går på förskolan i det gamla området där vi bodde tidigare. De är ungefär tre och fem år gamla och det är en underbar syskonbild där Adde sitter och håller om lillasyster som armarna och hon fnittrar lite försiktigt.  En ljuvlig tid.

Samma med storebror. När han var i den åldern. Älskade Samuel som 6-7-8 åring. Underbara ungar. Ljuvlig tid.

Lika mycket som jag älskar de vuxna människor som de håller på att bli, lika mycket kan jag sakna de små ljuvliga ungar som de var. Även om det ibland är jobbigt och påfrestande så ångrar jag inte en minut, älskade vartenda sekund och skulle göra om ett igen hur lätt som helst.

Nu ser jag fram emot livet med en tonåring som går mot frigörelse. Två preeteen ungar som precis som storebror är helt fantastiska.  Jag har haft sådan tur med dessa ungar. De överöser mig med kärlek, tankar och livsglädje och i gengäld överöser jag dem tillbaka med allt som finns i mitt hjärta och lite till.

Men när jag går förbi den där bilden. Då snörps hjärtat åt lite extra. För det är då man inser hur snabbt tiden går. Hur snabbt den går och att stunden aldrig kommer tillbaka. Och det är då som jag går ned till någon av dem. kryper tätt in till och tänker att kramas, det kan man aldrig någonsin göra för mycket.