egentligen förstår jag inte vad det är jag väntar på. Jag bara låter tiden gå som om den var oändlig. Att det alltid fanns just tid kvar. Trots att bevisen för motsatsen allt för många gånger gjort sig allt för tydlig. Jag undrar vad det är som jag väntar på. Eller om det bara är just tanken på att det alltid finns mer tid sedan. Men det är ju inte så. Det finns inte obegränsat med tid. Den tar ju slut. Så vad är det vi väntar på? En dag finns inte allt detta kvar.

De äldre lever inte för evigt. Ungdomen tar slut. semestern försvinner snabbt och barnen växer upp.

Jag har väntat allt för länge.

Idag fick jag ge lite tillbaka. För alla år jag tänkt att det finns tid sedan. Det känns i hjärtat att krama om sin farmor med minus 40 kilo. Förbannade cancerhelvete. Jag har träffat henne nu mer på ett par månader än vad jag gjort på flera år. Det känns bra. Ändra bränner det till i hjärtetrakten titt som tätt. Jag vet att det snart är slut. Vill bara sitta hos dig en stund. Vi fikar tillsammans, du dricker tre munnar the, jag och Samuel varsin ostfralla med starkare dansk ost. Du vill smaka en bit av osten från min smörgås för att se om jag fått tag på rätt sort. Det gläder mig.  Speciellt när det visar sig vara rätt sort. Jag får hänga upp din tvätt. Stora stickade tröjor, sådana som du alltid har haft. Den luktar gott av sköljmedel. Du har inte ont säger du. Men hostan, slemmet och andnöden är värre.  Det gör mig ont. Jag vill men kan inte hjälpa.

Men jag kan älska. jag kan och jag ska. Ska älska dig igenom allt detta.

För det enda jag vet är att tiden är nu. Nu finns du här. Trots cancer. Jag skall inte sörja dig innan du är borta var det någon som sa till mig och jag försöker. Försöker verkligen. Ända ifrån tårna.

tiden är nu.