I femton år har jag haft samma tradition. Kvällen innan någon av barnens födelsedagar har jag suttit, oftast ensam, oftast sent när alla andra sover och huset är tyst och mörkt och skrivit på det som jag kallar för födelsedagsbreven. Det har blivit några stycken genom åren. 14 stycken till Samuel, 10 till Adrian och 9 till Filippa. Idag blir det ett annat brev. För imorgon är det inte ett av barnen som fyller år. Imorgon är det jag.

Och det är ingen vanlig födelsedag. Det är min 40e födelsedag. Fyrtio år. Helt sjukt. Vad hände liksom och hur hamnade jag här. Så iår skriver jag ett specialbrev till mig själv.

Kära Jenny.

Älskade du, lilla flickan, vuxna kvinna, mamma, dotter, barnbarn, barnmorska, kvinnoförkämpe. Du modiga, starka, livrädda, ångestfyllda, envisa, kreativa, långsinta, oroliga, pirriga, älskande, sökande fantastiska människa.

Fyrtio år har du levt. mycket har du upplevt och mer hoppas jag innerligt att det skall bli. Du levde din dröm som började för 15 år sedan. Drömmen om att bli barnmorska. Ingenting skulle kunna stoppa dig på vägen. Här är du nu. Flera år senare med allt det där som du önskade och ville ha. Drömmjobbet, tre fina barn, man, hus och ett liv som många skulle avundas. Jag önskar dig styrka att fortsätta leva dina drömmar. Att inte sluta drömma eller stagnera utan leva vidare. För alla dem som inte fick. För dig själv och för dina barn. Sök den utbildning som du nu känner pirr inför. Gå vidare mot nya mål. Ta hand om dig bättre. du gör inte det. Varken fysiskt eller psykiskt och det gör mig ledsen. Du skulle kunna vara så mycket mer. Starkare, friskare, gladare.

Låt inte andras oro sänka dig eller hindra dina drömmar.  Våga.

Våga älska igen. Fullt och helt, öppet och ärligt. jag vet att det finns där. Djupt inom dig.  Släpp taget.

Låt denna dag bli en manifestation för ett bättre liv. För allt som kommer. Välj glädje.

Lev ditt liv och gör det nu.