jag vet att jag är långt ifrån lycka. Milsvidder ifrån den pirrande glädjefyllda upprymdhetskänslan som gör att hela kroppen spritter av glädjefnatt och hjärtat bultar varmt och hett. Den lyckokänslan. Jag minns när jag kände den sist. Det var i juli 2005 där jag satt på en stol med min nyfödde lille son i knäet, min store grabb lekte i gräset och det var varma sommarvindar. I min hand var antagningsbeskedet ifrån högskolan i Borås som jag öppnat med bultande hjärta och skakande fingrar.  Egentligen visste jag det redan. Jag hade loggat in och sett på antagningen men brevet var liksom manifestet. Plötsligt var det inom räckhåll. Det som jag önskat, velat och kämpat för så länge.  Jag levde drömmen där och då, och jag skulle bli barnmorska.

Det har hänt mycket sedan den dagen. Både fina saker, sorgliga, bra, tråkiga, roliga och ja, vardagliga saker. Livet har fortsatt. Jag blev barnmorska. Fick ett barn till. Gifte mig. köpte hus, sålde hus och köpte nytt hus. Fick drömjobbet och förlorade ett av de stora målen. Plötsligt fick jag tänka om och där förlorade jag mitt fotfäste. Min grund försvann. Morfar och senare farmor.  Livet fylldes mer av besvikelse , sorg och ångest än av mål och glädje.

Hela sista året när farmor var sjuk och sedan dog var fyllt av ångest. Jag orkade ingenting, sov mer än jag brukar, skrattade mindre, julen var en plåga. Att fylla 40 blev vardag istället för glam.

Men plötsligt händer det. Sakta sakta, med våren och med knopparna på träden, med solen, vinden och den blå himlen. För varje spadtag av grus som jag gräver upp, varje droppe svett, varje tuva med gräs och ogräs och varje penseltag med färg så öppnades en liten liten bit inom mig.

Jag är försiktig med känslan, vågar inte spela med mitt hjärta som insats ens när jag spelar för lyckan. Känslan är snarare pirrande försiktig glädje. En liten lättnad.

Jag låter det vara så så länge.