Jag hatar när jag känner denna besvikelse. Som jag inte kan hejda och borde bara sopa bort snabbt som ögat. När jag blir besviken på något som för någon annan skulle vara en skitsak men för mig liksom fastnar och hakar upp sig. Så pass mycket att det påverkar mig rent fysiskt.  Jag vill gärna säga någonting, få de andra att inse hur jag känner men jag sväljer. Sväljer och harklar mig, blundar och tittar bort. Plötsligt blir det helt omöjligt att le. Som om mungiporna har låst sig i nedåtläge och ögonen blir svartare och svartare utan att jag varken vill eller försöker. Det värker i magen och kryper i kroppen. Varför tar jag åt mig? Jag vill verkligen verkligen inte. Vill bara skaka av mig allting som en våt hund och sedan le igen. Men jag har svårt att hantera besvikelse.

Antar att det har med den där förbannade HSP personligheten som jag dras med. Inget kul alls kan jag be att få berätta. Den som gör att jag aldrig glömmer och har svårt att förlåta. Den som gör att det gör så innerligt ont i mig när något går emot mig. När jag känner mig oviktig. När den jag pratat med inte kommer ihåg vad som vi sagt eller bestämt. Det gör fysiskt ont i mig.

Fasten jag alls inte vill.

Det begränsar mig på hur många sätt som helst. Det begränsar min förmåga att känna glädje och lycka, min förmåga att ha vettiga relationer då människor bara är människor och människor kommer att göra dig besviken om och om igen om du låter dem.  jag är oerhört känslig för att känna mig oviktig. Så känslig att jag hellre ger upp bekantskaper än bråkar för dem. När någon väl gör mig ledsen har jag svårt för att säga det, ännu svårare för att släppa det och oftast helt omöjligt att komma över det.

Tillslut blir en väldigt ensam. Och det är precis så jag känner just nu. Ensamhet. Känner mig oviktig och motarbetad.  Försöker svälja, harkla mig, släppa taget och le. Men mungiporna vill inte. Olusten tar över. Den där som gör att jag inte klarar av att fungera. Den som gör att jag inte orkar anstränga mig. Rädslan fyller mig. Den rädslan som gör att jag inte står upp för mina känslor utan trycker ned dem i det svarta hål som finns inom mig. Det svarta hål som alltid ropar att jag är oviktig, inte värd något bra eller något annat själsdödande.

Jag inser att jag måste jobba på detta.  Ingen annan än jag själv kan göra det och ingen annan kan förstå hur det känns inom mig. Frågan är bara hur en skall lära sig att släppa saker och inte känna dessa förbenade överkänslor. Hypnos kanske?