jag är ganska dålig på det. Att bara vara i stunden och njuta av den. Vara här och nu och inte stressa, längta bort eller på något annat sätt inte ta vara på stunden som är just nu.

Jag försöker verkligen, har gjort det ända sedan Samuel var en liten bebis och låg i mina armar och jag insåg att tiden rusade iväg långt före mig utan att jag någongång hade en ärlig chans att komma ikapp. Dock händer det fortfarande rätt så ofta att jag stannar upp, drar in luft genom mina näsborrar på ett kraftfullt sätt och blundar. Blundar för att sedan öppna ögonen och verkligen se på allt det vackra runt omkring mig. Ta in varje känsla. Allt från hur solens strålar skiner på mitt ansikte. Hur luften känns mot mina kinder. Känslan av hud mot hud och en liten knubbig arm runt min nacke.

Försöker att ta vara på stunderna, både de med utsikten som är breathtaking och stunderna när jag och barnen kryper upp i soffan och ligger nära nära. Tätt intill och läser böcker.

Här och nu, varje sekund. Det är det som är livet.