Ute mörknar det. En doft av fläder slår emot mig när jag stannar till en stund ute på trädäcket. Kylan från plankorna kryper upp genom fötterna trots strumporna. Fukten gör det extra kallt och bordet har fått ett nytt mönster av de nyligen torkade regndropparna.

Det är sommar.

Kvällen innan sista jobbdagen före årets semester och jag antar att jag borde vara mer upprymd. Men i år är jag mer eftertänksam, med fundersam och mer nedstämd.  För ett år sedan levde jag med oron i kroppen över farmors insjuknande och  led av att se hur hennes kropp bröts ned. Samtidigt försökte vi leva som vanligt och byggde den efterlängtade altanen. Idag för et år sedan lades trallen som jag nyss var ute och klev på och det började kännas som om det skulle bli färdig.

Inom mig undrar jag stilla hur årets sommar kommer att bli. VI har nästan ingen gemensam ledighet alls. Bara fyra långhelger, midsommar,  Dublin, Böda och v 32 då jag inte vet vad vi skall göra. Först har jag mina tre veckor och sedan jobbar vi båda en vecka och efter det har maken 4 veckor.