ångesten river mig. Det blir svårare att andas, sticker till i bröstet och jag kväver en suck. Vill inte att barnen skall se. Vill inte att de skall känna att de gjort något fel eller har någon del i varför jag plötsligt mår dåligt. Försöker med alla trix som jag kan komma på. Andas.

hur skall man egentligen göra när måendet inte är på topp? Jag vill ju ändå att mina barn skall förstå och veta att det är okej att känna. Livet består inte bara av lyckliga perfekta sagoboksstunder som ser ut att vara tagna ur en inredningstidning. Livet är en ändlig ström av dagar som vi skall leva och ibland även överleva.  De skall veta att dåligt mående inte är någonting att skämts över utan det är något som vi alla kan drabbas av i livet. Men framför allt skall de veta att jag alltid kommer att finnas för dem när de mår dåligt och att det kommer gå över. Ingenting är konstant. Inte heller ångest eller oro.

Den kan till och med bli mindre om vi delar den.

Dock känns det viktigt att inte skrämma dem. Ångesten får inte ta över så mycket att det påverkar vår relation negativt. Men jag kommer aldrig någonsin att ljuga och dölja för dem att livet inte är picture perfect och att jag som alla andra inte alltid mår bra.