Det är en speciell dag den 1 januari. Speciell på så vis att den förutom att bidra till nystart och nytändning är som någon slags antiklimax. Hela hösten som blir mörkare och mörkare byggs spänningen och förväntan upp mot jul och nyår. Tindrande ljus, röda dukar och alla dofter av julens mat och godis som sedan byts ut mot glitter och glamour över nyår.

Men lika mycket löften som den första januari för med sig lika mycket frustration och väntan ligger framför mig.

Den här tiden på året när allt är nytt så är det även tristessens tid, tristessen när en inser att det faktiskt är långt till vår. Även om det har vänt och går mot ljusare tider så skall vi igenom mörkret och kylan i ett par månader till. Det är även frustrationens tid, kylans och de iskalla fingrarna när man cyklars tid, längtan efter sol, trädgård och ute-tidens tid.

Varje år kommer känslan av att nu, nu nu nu har det vänt. Äntligen. Det är dax. Våren kommer och med den ljuset.

Sedan vaknar jag till och inser att vintern varar minst tre månader till.

Suck.

I år skall jag iallafall ta var på tiden och planera inför vår, plantering och trädgård. På så vi så kanske det blir mer ordning på lyckorna och det finns mer tid att njuta av det som är. Jag hoppas på det.