I morse när jag tittade ut genom fönstret inför att det var dax att åka i väg för att jobba så var hela världen vit. Ett tjockt lager av någon slags snöblandat hagel låg på marken och grenarna täcktes av frost. Tanken på att ta bilen istället för att cykla flög snabbt genom huvudet men försvann lika snabbt igen. Vem mår bättre av det? Det är inte roligare att kana runt i halka med bilen än med cykeln och det tar tid att skrapa och värma upp bilen, vilket innebär längre tid för att köra än att cykla.

Det känns segt att det bara är januari. Att det fortfarande kan vara vinter och kallt i ett bra tag till innan Kung Bore släpper sitt grepp om marker och skogar. Ett par månader tills den knoppande grönskan åter tar över och det är dax att låta allting väckas till liv igen. Ändå har längtan vaknat. Trots att jag vet allt det dära. Trots att det bara är den 3/1. Trots att snön föll under natten. Men längtan vet inga gränser. Den vet bara att det har vänt, att vi har passerat nyåret och är på väg mot ljusare tider. Den bryr sig inte alls om att vintern bara börjat. Den ignorerar kylan och mörkret. Det har ju vänt.

Ett tag till får jag klä mig i vantar och skidbyxor när jag cyklar till jobbet. Ett tag till får jag klä mig i fårskinnstofflor och kofta när jag kryper upp i soffan hemma. Och ett tag till får jag sitta med papper och penna och planera vårens utejobb. En stund till får jag längta efter vår. Vilket egentligen är helt okej.