Jag har alltid varit en känslomänniska. Känslosam ända ut i fingerspetsarna, känslig för stämningar, energier och uttryck. Haft ont av hur människor jag möter agerar och beter sig och hur tavlor hänger i oordning på väggen. Det är ingenting som jag har önskat mig men det har gjort mig till den jag är. Troligtvis har det funnits där så länge jag kan minnas.

Det har gett mig ett rikt känsloliv, gott om fantasier och kreativa funderingar. Inte lika gott när de sitter utanpå kroppen så att det nästan gör ont att andas.  Samtidigt hade jag säkerligen inte varit där jag är idag utan alla dessa känslor. Utan förmågan att känna av människor och se deras reaktioner. Hos dig finns det alltid tid och plats var det en patient som sa till mig häromdagen. Jag vet ju att du har massvis att göra och ändå känns det så tydligt hur du tar dig tid att se och lyssna på mig.

Det mest fantastiska betyg jag någonsin har fått.

Men vissa dagar kan inte ens dessa betyg stilla oron i magen. Den där oron som jag inte ens vet vart den kommer ifrån. Är den ens min eller har jag plockat upp den från någon annan i min omgivning.

Få saker önskar jag mig mer än förmågan att kontrollera den där underbart sprudlande fantastiska, envisa förödande HSP personligheten som jag har.