i går flöt tankarna iväg om vänskap och hur svårt det är att finna den på ett äkta vis när en som jag blir äldre. Idag flyter tankarna iväg till gammal vänskap. Vissa människor kommer och går ur livet och lämnar allt som oftast spår efter sig.  En del spår av glädje, för att jag är en bättre människa för att ha lärt känna dem. En del spår av saknad för att jag inte förstod varför de försvann andra spår av ledsenhet för att jag inte förstår varför de gjorde som de gjorde eller valde som de valde.

Andra lämnar bara olika grad av bitter eftersmak i munnen.

Jag har aldrig varit bra på att ta upp gamla bekantskaper. Iallafall de där det finns någon anledning till att de en gång tog slut. Förutom de fallen där anledningen var att en av oss flyttade någonstans som gjorde umgänget svårt eller omöjligt. Alltså långt långt innan Facebook och andra sociala mediers tid.  Gammal vänskap rostar aldrig, så vet jag många av mina bekanta säger. Jo det gör den säger jag. Den rostar och förtvinar om den inte vårdas. Jag tillhör dem som sällan ( skulle vilja skriva aldrig men jo det händer att även jag glömmer saker) glömmer. Jag har svårt för att sträcka ut en hand och fråga varför det blev som det blev utan stänger in mig i mig själv och stänger dörren till hjärtat. Allt annat gör för ont.

Ändå finns det människor där jag hoppats att det hade funnits en förklaring. Men eftersom jag är den jag är får jag nog aldrig veta.

Men saknad kan jag ändå känna. Fortfarande.