det är onekligen en speciell känsla på söndagskvällen. När helgen närmar sig sitt slut och en vet om att det bara är timmar kvar tills jag åter befinner mig på jobbet. Hur mycket jag än älskar mitt jobb och inte vill göra något annat så har jag de sista åren börjat känna av den där söndagsångesten tydligare och tydligare. Samtidigt som jag vet att den försvinner fortare än kvickt när jag väl är på jobbet och åter får sätta tänderna i labbsvar, patientärenden och personliga möten.

Det är något vackert i dessa möten. Det går liksom inte att inte vara närvarande i mötet med en gravid kvinna. du måste se henne, höra henne och bekräfta henne. Ett möte som oftast når till en djupare nivå med inte bara den gravida kvinnan utan ofta även med hennes partner.  Jag är tacksam för dessa möten. De gör mig till en bättre människa.

Samtidigt så gör de mig oerhört trött. Jag tror inte att man faktiskt är beredd på det fören man själv sitter där. Hur mycket energi det kostar att ha alla dessa möten. Den energi som sedan inte riktigt räcker till när jag kommer hem för att jag har spenderat allt jag har på arbetet. På gott och på ont.

Jag skulle inte välja någonting annat. Men jag önskar att det fanns lite mer kvar av mig när jag kom hem.