och även han där mittemellan. Men just idag mest om de andra två.

Efter skolan var det föräldramöte på dotterns skola. Temat var tydligt, vi har pratat hela dagen om språkbruk. Hur vi pratar med, om och till varandra. Verkligen passande eftersom barnen uppenbarligen hade haft en dålig språkbruksdag där de använt ord som många av dem inte skulle uttrycka hemma. Större delen av dagen har de därför pratat om språket, om bemötande och vad det dåliga språkbruket och bemötandet kan bli till trakasserier och mobbning som kan påverka en annan människa illa.

Så otroligt viktigt, att försöka lära barnen vad ord gör med oss. Eller kanske vad de _kan_ göra med oss. Vi pratat mycket om just det hemma. om vilka ord som används, om hur det skulle kännas om det var omvänt och orden hamnade mot en själv.  Egentligen ingenting som skolans värld eller barnrommen har ensamrätt på utan precis så som det skulle behöva vara på alla arbetsplatser eller egentligen mötesplatser. Det är viktigt att vi fokuserar på hur vi bemöter varandra, tilltalar varandra och vilket språk vi använder. När man som jag är en person med HSP så letar man förutom bara själva orden även uttrycket av dem. Tonen, betoningen, volymen och ansiktsuttrycket / energi på den som säger dem. Jag försöker alltid tänka på att ge ett bra bemötande. Det är min paradgren. Självklart lyckas inte heller jag hela tiden. Det hoppar grodor även ur min mun och jag säger saker jag ångrar eller biter mig själv i läppen för hur jag säger/uttrycker mig. Vilket sedan kan gräma mig en lång lång tid framöver. Men jag försöker verkligen alltid att tänka på vad orden jag lägger i min mun kan göra, hur de kan få någon annan att känna och vad jag vill förmedla med dem.  Tänker att det alltid går att bli bättre, lära sig läsa av, lyssna och se.

Väl hemma läste jag saga för de två små och tog mig för första kvällen på ett tag ned för att titta på ett avsnitt av Blacklist med min store fine. Samuel började prata om utbytesstudier och högskolestudier. Idag hade de haft en representant från KTH på skolan och pratat. När jag frågade om hans tankar, funderingar och önskemål hade vi ett fint samtal om drömmar. Att flytta för att gå på högskolan kändes lite så där erkände han, behöver du fortfarande din mami? frågade jag.  Jo så är det sa den högt älskade stora (långa) sonen (187 cm) sen drömde vi oss bort lite, ett utbytes år i Japan eller kanske australien. Världen ligger för dina fötter min älskade unge. Även england kunde han tänka sig. Fast inte USA. Gärna semester men inte som utbytes. jag berättade om när jag valde högskola, att det blev hemmavid för att han, då 1.5 år gammal, skulle fortsätta ha tillgång till både sin mami och papi. Att det blev Borås för att det var minst borta när jag valde att läsa till barnmorska och hur ont det gjorde i mig den gången jag lämnade honom på morgonen på dagis och åkte till Borås och hur ledsen han var den gången. Hur han sedan på kvällen ringde från sin pappas mobil och frågade om jag hörde hur han var ledsen när jag lämnade honom. Att jag svarade ja att jag hörde det och hur han då frågade så hjärtskärande varför jag inte vände och kom och hämtade honom. Ajajaj. Det gör fortfarande ont i hjärtat när jag tänker på det.

VI log tillsammans.

Älskade unge, snart skall du inta världen, men vet du vad? jag kommer efter. Iallafall och hälsar på. Mami blir du inte av med så lätt.