Ibland står vi vid ett vägskäl. Ibland ensamma, ibland tillsammans. Kanske är det så att vi är på väg åt olika håll, kanske undrar vi gemensamt vart vi skall välja att vandra vidare.  Idag är en sådan dag.

Ett vägskäl.

Det enda jag vet är att jag ingenting vet.

Men jag kan inte stanna kvar i det som är. Det finns en väg framåt som leder till frid. Jag är bara inte säker på åt vilket håll den sinnesfriden ligger.

För att citera/fundera som nanny mc phee: För att kunna stanna måste jag gå.

Men vilken väg som leder hem igen har jag just nu ingen aning om.