Jag har mindre patienter nu än jag haft på länge. Jobbar mer administrativt och har olika typer av gruppverksamhet. Utbildar i profylax inför förlossning. Allt är roligt oavsett om det är enskilda patientmöten eller i mindre/större grupper. Alla möten är fantastiska. Var person är unik. Samtidigt så händer det ibland att jag möter människor som bekräftar varför jag gör just detta.  Varför jag vill vara just här. När mötet liksom blir magiskt.

Det händer oftast när du som minst anar det och det gäller att släppa på sin egen tanke om vad som är det rätta för personen/erna du har framför dig och verkligen lyssna in vad det är som de behöver. Jag som barnmorska och person har inte alltid rätt, gör inte alltid rätt men försöker förmedla trygghet av hela min person. Vissa saker kan jag inte påverka eller garantera, det ligger bortom min kontroll och det gäller att vara ödmjuk för detta. Men jag försöker av hela mitt väsen förmedla ett så bra bemötande som möjligt. Försöker förmedla det som är viktigt och spelar roll. Vad är målet för denna resan.

Ibland blir det möten där en enda mening kan få både mig och dig i tårar. Inte av sorg, ledsamhet eller rädsla ( även om de känslorna också finns och måste få finnas) utan av känsla. Av längtan, förväntan, av någonting som berör ända in i hjärteroten. Av styrka. Av tröst.  Av allt det där som jag vill ge och förmedla utan att säga. Jag finns här för dig, det finns inga dumma frågor och det är inte det minsta besvärligt. Jag skall lova att alltid ta mig tid så fort som jag kan, ta reda på det jag inte vet och förmedla den trygghet och förväntan jag vill att du skall känna.

Det händer också att mötet gör ont ibland. När det händer saker som ingen av oss kan påverka. När det finns sorg, tårar, besvikelse ouppfyllda förväntningar. Det gör lika ont i mig. Ändå måste jag ta det. Fortsätta jobba vidare. Gråta en stund ensam eller i sällskap hos vän eller kollega. Känna ett stygn av orättvisa. Vara lite arg på livet. Men jag tänker aldrig sluta att göra det allra bästa jag kan för att ge mitt bästa. När det bästa inte är nog – ja då kanske det inte går att göra mer,

Ofta känner jag att jag inte räcker till, att det kunde finnas mer att göra, säga, kontrollera. Men egentligen så är det i slutändan bara mitt eget bemötande jag kan påverka och det vill jag göra.

Be kind – always. – I livets tjänst