Idag har jag och en av de bästa kollegorna som finns haft möte/grupp tillsammans. Inte riktigt så som det brukar vara utan på ett annat sätt. Det slår mig där och då och även nu senare när jag sitter och funderar över dagen så som jag så ofta gör hur mycket det är vi får med oss vi som jobbar i dessa livgivande yrken. Med livgivande menar jag inte att barnmorskeriet enbart är till för att förlösa barn för det är det absolut inte. Det är så otroligt mycket mer än så.

Med livgivande menar jag alla de möten jag har. I livets tjänst. Med kvinnor, med män, med unga, med äldre, med mammor, döttrar, söner, hon, han, hen, den. Med människor oavsett hur de ser ut eller väljer att definiera sig. De berättar för mig om livet. Om sin start, fortsättning och avslut. De berättar om saker som inte borde fått hända människor. Saker som är starka och viktiga. De berättar om hur man klarar sig, och hur det är när en inte alls vet om en skall orka just det. Klara sig. De berättar om hur de överlever. Från ena dagen till den andra.

Jag kan inte låta bli att bli berörd.

Efter mötet delar vi tankar, känslor och upplevelser av dessa möten med varandra och jag är så glad jag har Lotta i detta. Hon gör mig mer fundersam, mer berörd, starkare och klarare.  Jag vill aldrig sluta beröras.